oprofessionell

En vän har gått bort. Tomi finns inte längre bland oss. Det finns inga ord som kan beskriva saknaden jag känner just nu. Det känns väldigt orättvist att det blev så här. Tomi var den gladaste mest öppna människa jag någonsin träffat. Jag har känt honom i nästan 6 år och jag har aldrig hört honom säga ett ont ord om någon.

Tomi hade alltid tid att snacka om allt. Det började alltid med hans hälsningsfras "nämen, tjeeeenare kisen" med det obligatoriska handslaget som följde. Sen kunde man slå ihjäl ett par timmar med snack.

När Tomi blev sjuk kändes det overkligt och ingen kunde tro att det var sant. Nu känns det som man lever i en overkligenhet. Världen utan Tomi är en sämre plats för oss att leva kvar. Men jag ska aldrig gömma den värme som han spred runt sig och alla minnen vi haft tillsammans. Jag kan bara försöka vara en lika modig och värdig människa som Tomi.

Jag pratade med honom en och en halv timme innan han dog. Då var han lika hoppfull som alltid och han kände sig rastlös för att hans ork var på väg tillbaka. Vi skämtade som vi alltid gjort och det sista han skrev var "Vi syns *ler*".

Tyvärr ses vi aldrig mer min vän men tack för allt du gav.

Jag och Tomi midsommar 2006. Vi hade lika roligt som vi alltid hade

Jag önskade mig att tystanden skulle försvinna. Nu är apan tillbaka i huvudet och jag distraherar den med musik som alltid. Ackorden kommer hur mig som blod ur ett öppet sår. De gör ont och lindas in i melodier av taggtråd. Det finns ännu inga ord, bara en känsla som inte har något namn men som är välbekant.

Ibland lyssnar jag på våra gamla demo och bara spelar med lite för mig själv. Det känns som en evighet sen som vi spelade in dem. När bandet försvann för dog en liten bit av mig. Jag saknar att ha hela mitt väsen fyllt av ackord och ostämd sång. Inget är för evigt men jag saknar min vän med sin gitarr som bodde längre ned på gatan.

Musik har alltid varit ett andningshål för min själ. Nu har jag ingenstans att tömma alla svarta tankar och ingen själsflykt. När jag försöker skriva ny musik så känns det som om halva jag fattas det blir aldrig färdigt. Det är som allt annat jag gör, det blir aldrig klart. Men det är bara musikens som betyder något för mig. Jag bryr mig inte om et andra. Musiken är det som får mig att må bra.

Begäret efter att uttrycka mig finns fortfarande lika starkt. Jag förbannar mina gener som gav mig de sämsta stämbanden i världen. Jag kan inte sjunga, jag kan inte förmedla alla känslor jag sätter ord till. Jag är musikaliskt handikappad. Det finns inget jag vill hellre än kunna ta en ren ton. Utan sång spelar mina låtar ingen roll för de är tysta. Utan sång ingen musik och en liten bit av mig dör.

”Du och jag ska leva för alltid”

Så sammanfattade två bröder från arbetarkvarteren i Liverpool britpoppens sommar 1994. Men egentligen så gjorde de någon större, de sammanfattar ungdomen själv, tron på sin egen odödlighet. Kanske är det när man inser att inget är för evigt som ungdomen är över.

Ibland är det svårt att förstå att man inte är oförstörbara när  all gin & tonic har gjort oss immuna mot döden. Vi har hela tiden vetet att han väntar men aldrig hindrat oss. I hans närvaro smyger vi bort från ungdomen som om den vore ett one-night-stand. Det var en kul grej men vi har inget att säga varandra när det väl är över. Att det skulle vara för alltid var bara något vi sa.

Det fanns tankar man aldrig tänkte och ord vi aldrig sa. Det fanns bara en tro på att vi var större än vad vi egentligen var. Plötsligt betyder att av de där orden att ingenting blir sig likt igen.

Cancer

Säg det högt en gång. Känn hur overkligt det är. Det drabbar bara gamla men inte oss. Vi är ju framtiden vi kan inte bli sjuka. Det är inte poetiskt som i Springsteens texter det, är bara en kall närvaro man aldrig känt. Det är kanske det här som livet kommer att handla om i fortsättningen, att inse att alla drömmar inte blir sanna, att vi kanske inte alla kommer att bli gamla eller ens lyckliga. Det vi har är varandra, våra vänner och våra älskade. Kanske är det dags att uppskatta dem lite mer. Genom varandra kanske den dröm som blev glömd kan få veta att du och jag ska leva för alltid

När jag lägger mig och stänger mina ögon känns det som något är fel. Jag ifrågasätter mig själv, är det här jag hör hemma? Jag funderar på min mentala hälsa, det känns som jag lever ett liv som inte är mitt. Lever jag någon annans liv?

Jag hatar att det blivit tyst. Det finns inga ord i mig längre, inga ackord och inga melodier. Tystnaden som jag längtade efter är det som tynger mig mest. Hur kan en tystnad överrösta allt.

När Iron Maiden släpper en ny skiva är det som om en gammal vän man inte sett på länge hälsar på. Det är alltid masa nytt att prata om men även alla gamla minnen. Det är lätt att gå vilse i nostalgin och kanske inte se att man inte är lika bra vänner idag som för tio år sedan. Jag har andra vänner idag som heter Kent, Lasse W. och Thåström   men Maiden är min äldsta vänner.

Jag var egentligen ganska ensam när jag var liten. Redan då var jag nog mer eller mindre knäpp och jag hade inte många vänner. Jag fick ha musiken i stället. Det var konstigt men jag kände mig alltid lite malplacerad under min uppväxt. När de andra barnen bytte hockeykort med varandra försökte jag också vara intresserad men vad egentligen hockey att sätta emot låtar som ”the evil that man do” och ”hallowed by thy name”. Jag satt med ett lexikon och översatte Steve Harris och Bruce Dickinson texter till svenska.

“The demon in your mind will rape you in your bed at night
The wisdom of ages the lies and outrages concealed
Time it waits for no man
My future is revealed
Time it waits for no man
My fate is sealed"

-B. Dickinson “Onle the good die young”

Det var min första favoritstrof. Jag tyckte jag kunde relatera till det. Jag var elva år. Konstigt att man var ensam på skolgården då. Iron Maiden blev min plats att gömma mig i . De berättade om svunna tider och om krig. I deras musik fanns inte de andras glåpord. För Maiden behövde jag inte bevisa någonting. När de andra ungdomarna spelade fotboll och diskuterade de senaste Bevery Hills avsnittet läste jag böcker om de saker Maiden sjöng om. Som tolvåring försökte jag läsa Shakespeare för första gången i jakt på ”the evil that man do”

Under högstadietiden blev det värre. Jag hade inga vänner utan hängde bara med de andra som också var utstötta. Droger och våld började komma in i vardagen. De andra hade inget att leva för, men jag var tvungen att leva. Jag ville höra hur den nya Maiden-sångren Blaze lät.

Jag läste allt jag kunde komma över som Maiden refererade till. Jag kunde alla deras texter och intervjuer utantill. Jag hade ingen annan att prata med så jag bara läste. Under den här tiden så upptäckte för första gången att jag var i ofas med mina jämnåriga kamrater. Jag grubblade mycket på filosofiska frågor och de spelade mest fotboll. Genom hårdrockstidningar hade jag börjat komma i kontakt med den tidens stora sexsymbol Pamela Anderson. Hon var då gift med Tommy Lee och då var det tydligen ok för metalpressen att ha stora posters på henne. Jag hade dem på väggen. De andra hade fotbollsspelare på väggen och tyckte jag var konstig.. Så här i efterhand är det lite kul att de mobbade mig för att jag inte hade svettiga män på väggen. De kallade mig bland annat ”bög”. Jag tror det är ironi

Lustigt nog verkade det som om Maiden själva befanns i en livskris. Texterna på 1995 års album ”the x-factor” handlade om krig och om inre konflikter. Jag kunde verkligen relatera till vad Blaze ville berätta om att hata sitt liv men att ändå kämpa vidare bara för att inte låta ”
dem” vinna. Jag visste vad han pratade om, jag undvek ”dem” varje dag i skolan. De lyckade jävlarna.

“All my dark dreams
Drift like smoke in the breeze
The fear grips me as I fall towards my sleep
Here comes the nightmare that never ends
Here is the dream that makes monsters of men”

                               B.Bayley – Look for the truth

 Thank you Blaze!

Än idag minns hur jävla ensam jag kände mig men att jag flydde in i Maidens värld. Jag stod längst fram på kåren i Göteborg och svettades samma svett som Blaze och jag skrek ”Thank you blaze” till honom. Han log och gav mig en tumme upp. Som femtonåring så betydde det mer än vad någon kurator kunde säga eller göra för mig. Jag lovade mig själv att ta tag i mitt liv och försöka bli något. Blaze Bayley var en enkel man som fick världens svåraste jobb, han skulle ersätta Bruce Dickinson i Maiden. Han stod rakryggad mot sina kritiker. Han tog tjuren vid hornen och gav 100%. Jag ville göra samma sak. Så nu i efterhand så inser jag att ”thank you blaze” var väldigt väl valda ord.

Jag blev äldre och började på gymnasiet. Plågoandarna hade nu förvandlat sig till modemedvetna wannebes, de ville verkligen knulla och skryta om det. Jag ville ha en Fender precis som Dave Murray.. Pamela Andersons plats på väggen var vigd åt Marilyn Mason och Sepultura, Jag gjorde revolt mot den vackra världen. De kallade mig ”bög” för att jag gillade Manson. 

Jag träffade  dock andra som också gillade musik mer än något annat och vi lyssnade och spelade tillsammans. Livet såg ljusare ut och ännu en gång så var Maiden där. Jag skulle åka till Stockholm och se dem live 98 men killen jag skulle åka påstod att han inte fick ledigt från skolan. Jag hade ingen lust att åka ensam så jag frågade en kille som jag lärt känna lite om han hade lust att åka med och kolla på dem. Jag visste att han gillade hårdrock. Han sa ja trots att det bara var två dagar till spelningen. Vi är nära vänner än idag.

Jag har så många minnen till Maiden. Det är en av de största dela
rna av mitt liv. Nu är jag 26 år gammal och musiken är kanske inte riktigt lika mycket på liv och död nu. Jag blev rätt ok till slut trots allt. Jag vet at mina plågoandra fortfarande är kvar där jag lämnande dem. Precis som Maiden själva så körde jag mitt race och nu återstår bara världsherravälde.

“Out of the Shadow and into the sun
Dreams of the past as the old ways are done
Oh there is beauty and surely there is pain
But we must endure it to live again

A man who casts no shadow has no soul”

          B. Dickinson – out of the shadows 2006

Jaha, nu har Linda Rosing gått och blivit partiledare

http://www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,866541,00.html

Hennes meriter: Hon har knullat i TV. Helt plötsligt så känns Göran Person inte så jävla illa

Och som sista punkt: Linda Rosning, du har aldrig någonsin vetat vad du pratar om

Oprofessionell tar sig an tidningen Cafés livsavgörande frågor

Vilken är din största fobi?

-         Att bli viljelös och tillhöra Svenssonmassan

Vad är det närmaste du kommit att dö?

– Jag genomled filmen King Kong. Nej, seriöst jag skulle tro att en överdos droger i tonåren nog var det närmaste jag kommit

Hur vill du dö?

– Gammal och under en flicka som bara är en tredjedel av min ålder

Om du fick leva ett nytt liv efter din död och fick välja mellan Hugh Hefner eller Nelson Mandelas liv – vilket skulle du ta?

-         Nelson Mandelas givetvis. Han har gjort något viktigt med sitt liv i stället för att vara en jävla pajas som Hefner. Ska man göra något ska man göra det ordentligt. Playboy får man bara lite mysballe av.

Vilken är din favorit svordom?

-         Kuuuuuuken

Vilken bil skulle du helst äga?

–        Vilken bil gör wannabe-brats mest avundsjuk? Den bilen ska jag ha

Nämn fem saker du gör när ingen tittar?

-         Knullar, runkar, kollar på wrestling, sitter i bara kalsonger och är dryg på internetforum, diskar

Vilket är det konstigaste SMS du fått?

-         Du, Pelle och Danne är de sämsta människorna i världen och ni förtjänar varandra

Har du haft en riktig dålig drogupplevelse?

-         Bara när jag inte fått tag i droger när jag behöver dem

Vilket är ditt favoritord?

-         ”Jag” gärna i kombination med ”är bättre än dig”

Vilken är din största motgång i livet?

-         Vad fan är en medgång?

Vad hatar du mest av allt?

-         Folk som inte tänker själv. Och folk som startar bråk och sen inte pallar att få stryk. Finns inget värre än att bli påhoppad och spöa ned killen för att sedan bli polisanmäld för att man har försvarat sig

Konstigaste stället du vaknat upp på?

-         Säffle

Tidernas coolaste filmcitat?

-         Sugar?

-         No thanks, I’m sweet enough

Bricktop i ”Snatch”

Ditt favoritgift?

–        Smirnov med apelsinjuice 70/30 är ungefär lagom. Man vill ju inte att det ska smaka för mycket juice

Vilken dag har varit svårast i ditt liv?

-         Alla dagar då man bestämt sig för att gå vidare ifrån något som håller en nere. Den där ångesten med tanken ”det kanske inte är så illa skiten ändå” är jobbig att övervinna.

Ditt livs bästa respektive sämsta affär?

-         Jag gör inte affärer. Jag tar det jag vill ha och tar sönder det jag inte vill ha

Din käraste ägodel?

-         Min gitarr.

Ditt livs mest minnesvärda telefonsamtal?

-         Hur kan man ha ett sådant egentligen. Telefon är någon man använder för att stämma träff med  någon. Inget minnesvärt kan någonsin komma hur en lur,

Märkligaste rykte du hört om dig själv?

-         Att jag skulle vara en bra kille

Vilket av dina karaktärsdrag är minst stolt  över?

- Min blygsamhet

Fy fan vad det är synd om Fröken Spears. Hon känner sig ful

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,856606,00.html

Newsflash: Du är ful och totalt talanglös. Flytta tillbaka  till den husvagnscamping du kröp ut ur och gå aldrig i närheten av en mikrofon igen. Men om hon fortfarande  känner sig ledsen så kan hon ju trösta sig  alla miljoner dollar hon lurat av de viljelösa massorna som köpt hennes billiga ursäkt för musik.

Du borde inte vara ledsen för att du känner dig ful, du borde vara ledsen för att du lurat i en hel generation fjårtisar att du är musiker och en förebild

Jag blir förbannad av att leva i ett land som är på väg åt helvete. Arbetslösheten är större än någonsin och företagen lämnar landet som ett lämmeltåg på väg mot länder med billig arbetskraft och normala arbetsgivaravgifter. Detta händer framför näsan på oss och vad gör media? Jo de har fullt upp att berätta vilken C-kändis som har hånglat med vilken på den senaste premiären i Stockholm.

Vård, skola och omsorg faller sönder runt oss men jag får läsa om hur många sommarflörter Big Brother Jessika har haft. ÄR folket i det här landet verkligen så jävla avslaget att det slutat bry sig. Är det så att alla svenskar sitter hemma och käkar knäckebröd och klagar för sig själv men när det väl gäller så håller man käften?

Folk frågar mig varför jag är så arg. Det är fel fråga. Frågan borde vara varför ni är så mesiga. För att ni gav upp kampen. Fan, bränn allt