oprofessionell

Popkulturell dissektion av vardagstristessen

på liv och död

Publicerad 2006-09-01 12:32:08 i Allmänt,

När Iron Maiden släpper en ny skiva är det som om en gammal vän man inte sett på länge hälsar på. Det är alltid masa nytt att prata om men även alla gamla minnen. Det är lätt att gå vilse i nostalgin och kanske inte se att man inte är lika bra vänner idag som för tio år sedan. Jag har andra vänner idag som heter Kent, Lasse W. och Thåström   men Maiden är min äldsta vänner.

 


Jag var egentligen ganska ensam när jag var liten. Redan då var jag nog mer eller mindre knäpp och jag hade inte många vänner. Jag fick ha musiken i stället. Det var konstigt men jag kände mig alltid lite malplacerad under min uppväxt. När de andra barnen bytte hockeykort med varandra försökte jag också vara intresserad men vad egentligen hockey att sätta emot låtar som ”the evil that man do” och ”hallowed by thy name”. Jag satt med ett lexikon och översatte Steve Harris och Bruce Dickinson texter till svenska.

 


“The demon in your mind will rape you in your bed at night
The wisdom of ages the lies and outrages concealed
Time it waits for no man
My future is revealed
Time it waits for no man
My fate is sealed"

-B. Dickinson “Onle the good die young”

 


Det var min första favoritstrof. Jag tyckte jag kunde relatera till det. Jag var elva år. Konstigt att man var ensam på skolgården då. Iron Maiden blev min plats att gömma mig i . De berättade om svunna tider och om krig. I deras musik fanns inte de andras glåpord. För Maiden behövde jag inte bevisa någonting. När de andra ungdomarna spelade fotboll och diskuterade de senaste Bevery Hills avsnittet läste jag böcker om de saker Maiden sjöng om. Som tolvåring försökte jag läsa Shakespeare för första gången i jakt på ”the evil that man do”

 


Under högstadietiden blev det värre. Jag hade inga vänner utan hängde bara med de andra som också var utstötta. Droger och våld började komma in i vardagen. De andra hade inget att leva för, men jag var tvungen att leva. Jag ville höra hur den nya Maiden-sångren Blaze lät.

 


Jag läste allt jag kunde komma över som Maiden refererade till. Jag kunde alla deras texter och intervjuer utantill. Jag hade ingen annan att prata med så jag bara läste. Under den här tiden så upptäckte för första gången att jag var i ofas med mina jämnåriga kamrater. Jag grubblade mycket på filosofiska frågor och de spelade mest fotboll. Genom hårdrockstidningar hade jag börjat komma i kontakt med den tidens stora sexsymbol Pamela Anderson. Hon var då gift med Tommy Lee och då var det tydligen ok för metalpressen att ha stora posters på henne. Jag hade dem på väggen. De andra hade fotbollsspelare på väggen och tyckte jag var konstig.. Så här i efterhand är det lite kul att de mobbade mig för att jag inte hade svettiga män på väggen. De kallade mig bland annat ”bög”. Jag tror det är ironi

 


Lustigt nog verkade det som om Maiden själva befanns i en livskris. Texterna på 1995 års album ”the x-factor” handlade om krig och om inre konflikter. Jag kunde verkligen relatera till vad Blaze ville berätta om att hata sitt liv men att ändå kämpa vidare bara för att inte låta ”
dem” vinna. Jag visste vad han pratade om, jag undvek ”dem” varje dag i skolan. De lyckade jävlarna.

 


“All my dark dreams
Drift like smoke in the breeze
The fear grips me as I fall towards my sleep
Here comes the nightmare that never ends
Here is the dream that makes monsters of men”

                               B.Bayley – Look for the truth


Blaze

 Thank you Blaze!


Än idag minns hur jävla ensam jag kände mig men att jag flydde in i Maidens värld. Jag stod längst fram på kåren i Göteborg och svettades samma svett som Blaze och jag skrek ”Thank you blaze” till honom. Han log och gav mig en tumme upp. Som femtonåring så betydde det mer än vad någon kurator kunde säga eller göra för mig. Jag lovade mig själv att ta tag i mitt liv och försöka bli något. Blaze Bayley var en enkel man som fick världens svåraste jobb, han skulle ersätta Bruce Dickinson i Maiden. Han stod rakryggad mot sina kritiker. Han tog tjuren vid hornen och gav 100%. Jag ville göra samma sak. Så nu i efterhand så inser jag att ”thank you blaze” var väldigt väl valda ord.

 


Jag blev äldre och började på gymnasiet. Plågoandarna hade nu förvandlat sig till modemedvetna wannebes, de ville verkligen knulla och skryta om det. Jag ville ha en Fender precis som Dave Murray.. Pamela Andersons plats på väggen var vigd åt Marilyn Mason och Sepultura, Jag gjorde revolt mot den vackra världen. De kallade mig ”bög” för att jag gillade Manson. 


 

Jag träffade  dock andra som också gillade musik mer än något annat och vi lyssnade och spelade tillsammans. Livet såg ljusare ut och ännu en gång så var Maiden där. Jag skulle åka till Stockholm och se dem live 98 men killen jag skulle åka påstod att han inte fick ledigt från skolan. Jag hade ingen lust att åka ensam så jag frågade en kille som jag lärt känna lite om han hade lust att åka med och kolla på dem. Jag visste att han gillade hårdrock. Han sa ja trots att det bara var två dagar till spelningen. Vi är nära vänner än idag.

 


Jag har så många minnen till Maiden. Det är en av de största dela
rna av mitt liv. Nu är jag 26 år gammal och musiken är kanske inte riktigt lika mycket på liv och död nu. Jag blev rätt ok till slut trots allt. Jag vet at mina plågoandra fortfarande är kvar där jag lämnande dem. Precis som Maiden själva så körde jag mitt race och nu återstår bara världsherravälde.

 


 

“Out of the Shadow and into the sun
Dreams of the past as the old ways are done
Oh there is beauty and surely there is pain
But we must endure it to live again

A man who casts no shadow has no soul”


          B. Dickinson – out of the shadows 2006

Maiden

Kommentarer

Postat av: Bullen

Publicerad 2006-11-06 23:44:44

Det var jävligt bra skrivet. Rörande.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

oprofessionell

Lite bättre än de flesta

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela