oprofessionell

Nu minns jag varför jag slutade tävla egentligen. Det är fortfarande lika kul att gå upp på mattan och fightas men det är tomheten som följer som jag inte kan hantera. Jag drabbas av en ångest som bara adrenalinet kan bota. Ännu en gång inser jag att jag har världens mest beroende personlighet. Allt känns meningslöst idag, jag vill bara känna den där rushen igen. Hur normal min yta än verkar vara så lever alltid det där monstret där under.

Det är en oskriven regel i mitt liv att jag måste straffa mig själv så fort jag gör något bra eller känner mig bra. Jag förtjänar inte att må bra. Jag vet inte varför men så måste det vara. Kanske är det bara av gammal vana, jag har alltid hatat mig själv. Kanske är det "anlag och gener", jag vet ingenting om det där. Jag har fått för mig att allt egentligen beror på att jag känner mig rotlös, att jag aldrig passat in där jag är. Det är antagligen bara i min egen skalle jag inte passar. Kanske jag rent av inte vill passa in för att för att känna mig speciell på något sätt.

Jag trodde att allt det här skulle försvinna när jag blev äldre, men nu i gränslandet till vuxenheten känner jag mer utanför än någonsin. Ansvar har aldrig suttit bra hos mig men det verkar som att det är det som vuxen livet kommer att handla om. Det här känns som en otänkbar situation. En gång i tiden var jag en rebell utan orsak som växte upp och insåg att jag var en rebell utan applåder och därmed blev en rebell utan verkan

Jag har varit trött på musik ett tag nu. Det känns som all musik egentligen är skit och det bara är frågan om att få plats i media som räknas. Vem minns nu att Rolling Stones en gång i tiden inte kunde låta bli att bra skivor. Nu är det bara en cabaret där gamla trötta gubbar ska dryga ut sina redan överfulla bankkonton. Det borde finans en universell lag som gör att artisters pengar bara räcker till turnén är över, sen är de panka och hungriga igen och måste göra bra musik igen för att få äta och knarka som vanligt. Fast det skulle ju innebära att folk i allmänhet borde ha bra smak och det funkar ju inte så.

Men mitt i all min musikaliska misär kommer "ingenting". Fyra misantroper från Eskilstuna levererar en elektronisk knogmacka signerad Kent. Först visste jag inte vad jag skulle tro men ju mer jag lyssnade insåg jag hur skönt det är med ett band som vågar lite. Bara Kent har stake nog att reta upp hela sin fanbase genom att inte bry sig ett skit om vad som förväntas av dem. Jag är ledsen alla wannabe-indie 20-någontingåringar där ute, det blir ingen ny Isola hur mycket ni än låtsas stå mot hela världen. Det gör mig varm inombords när jag läser på kentforumet om hur besvikna alla gamla "äkta" fans är. Härliga Kent vågar gå vidare. Jag ser fram mot skivan mer än någonsin nu och hoppas att alla ska hata den för att den är så jävla bra.


Det är många som ställer sig frågande till mitt gillande av Kent. "Trodde du var lite...ja, hårdare" är något som många sagt. Hård musik i alla sin ära men det blir inte hårdare och kallare än den nattsvarta värld som Jocke Berg målar upp. Han använder bara de kallaste isblå penslarna när han visar sin syn på omvärlden. Hans finlir med detaljerna får mig att rysa, en liten frasering här en oväntad vändning där. Det är en vansinnig och sjuk värld han vill visa mig och jag trivs i den. Sen skriver han bra texter också

Ok ungjävlar, lyssna noga på vad Dr Denis Leary har att säga