oprofessionell

Det kanske är dags för mig att lämna en del saker som varit en så stor del av mitt liv. Jag har tränat kampsportat länge nu men jag känner att glöden håller på att rinna ut. Ofta känner jag att jag inte vill vara på träningen längre eller hålla i träningen. När jag önskar att jag var någon annanstans så vet jag inte vart jag hellre vill var a. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill inte vara alls ibland.  Jag kommer inte vidare, jag blir inte bättre, jag orkar inte lägga den där sista energin för att komma hela vägen.

Jag känner att jag tappat bort mycket av passionen i mitt liv. Ibland känns som att jag inte ens orkar öppna ögonen för att se mig omkring, jag har slutat bry mig om min omvärld. Det har varit så mycket osäkerhet kring allt jag gör att jag krupit in i mig själv för att slippa se och känna. Att ständigt att oron om pengar, arbete och framtid över mig är som att ha huvudet i ett svart moln av depression. Jag kommer aldrig undan det där molnet. Det förmörkar min syn på allt.. Jag är så trött på alla negativa känslor men jag orkar inte bryta trenden. Det är som att jag blir sjuk och trött av att vara sjuk och trött. Jag kan inte minnas när jag var glad senast. Det är som att positiva saker rinner av mig och det negativa fastnar.

Just så kommer all negativitet ut på träningen. Jag är så trött på att jag ”måste” gå dit även när jag inte vill. Ibland struntar jag i att klappa när folk stryper mig bara för det är så skönt att känna världen och all skit som är i den försvinna ett tag. För fick jag alltid lite dödsångest när jag blev strypt. Den är borta nu. Jag skrämmer mig själv med min egen destruktivitet.

Jag känner att jag kämpar med tänder och klor för min sport men att det inte leder någonstans. Jag vill kunna göra mer men jag orkar inte längre. Jag vill att alla ska träna och bli bra men jag vet inte vad jag ska säga och göra längre. Det spelar ändå ingen roll ingen verkar bry sig längre. Det värsta är att jag inte längre orkar hålla mitt skådespel vid liv, jag orkar inte låtsas att jag bryr mig inför andra. Jag har kämpat i fem år med sport ju-justun och verksamheten runt den och det enda jag kan visa upp är en bruten kropp och en känsla av att jag misslyckats.

 
När den här panikångesten kommer över mig så kan jag bara skriva för att bli av med den. För att försöka få den ur systemet. Ibland blir den mindre när den är i skrift, ibland så får jag ordning på mina tankar när de faktiskt kommer ur mig. Jag pratar mycket men jag säger aldrig någonting. Jag är dålig på att berätta vad jag egentligen känner och tycker. Just nu känner jag en slags hopplöshet inför allt. Att jag lagt så mycket energi på andra ska få träna och bli bättre att jag själv stannat helt och att jag inte orkar jobba ikapp. Att det kanske r dags att sluta och göra något annat ett tag. Göra något roligt för en gångs skull.

Som jag sett mig själv för länge. Dags för något nytt

Jag har aldrig varit bra på det här, livet alltså. Det blir aldrig som jag tänkt mig och jag glömmer alltid bort vad det var jag hade tänkt mig. Jag har haft för mycket tid med mig själv och mina tankar och allt känns så meningslöst igen. Det är alltid en märklig tomhet som kommer över mig när jag återvänder hem. En slags påminnelse om att jag alltid misslyckats med allt jag gjort.  Jag har tänkt mycket på framtiden eller rättare sagt den brist på framtid jag lider av just nu. Jag sitter i en återvändsgränd byggd av alla felaktiga beslut som jag gjort.

Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag valt andra väger och andra dörrar genom livet. Jag skulle ha gjort allt för att passa in och gjort som alla andra,. Ensam är inte stark det är bara ensamt och värdelöst. Jag inser nu hur lite mins önskningar och min vilja påverkar min framtid.  Jag borde ha blivit något annat, jag borde ha satsat på andra saker. Jag borde ha varit mogen och haft ordning på mina prioriteter. Jag borde ha ställt in mig i ledet. Ni hade rätt jag hade fel, ni vann jag förlorade. Det är för sent för mig nu. Jag har inga fria vägar ut

Jag borde tänka positivt. Kanske är slutet på någonting början på någonting nytt. Jag har glömt hur man gör, jag har glömt hur det känns. Jag sitter fast i mig själv. Jag vill ändra mig men jag vet inte hur. Kanske kämpar jag mot väderkvarnar av gammal vana. Men jag ser inget annat, de brukar ju stå där. Jag vet att ingen annan ser dem, men jag ser aldrig något ljus i tunneln. Där finns bara ett godståg som kommer mot mig. Jag är lika trött på mitt gnäll som alla andra är men när man bara ser mörker är det svårt att hitta ut ur sig själv.

Snälla hjälp mig, jag klarar inte av ensamheten i huvudet längre. Snälla hjälp mig, jag vill se något mer än mörker. Snälla hjälp mig, låt mig få känna något annat än skam en enda gång