oprofessionell

Jag har aldrig varit bra på det här, livet alltså. Det blir aldrig som jag tänkt mig och jag glömmer alltid bort vad det var jag hade tänkt mig. Jag har haft för mycket tid med mig själv och mina tankar och allt känns så meningslöst igen. Det är alltid en märklig tomhet som kommer över mig när jag återvänder hem. En slags påminnelse om att jag alltid misslyckats med allt jag gjort.  Jag har tänkt mycket på framtiden eller rättare sagt den brist på framtid jag lider av just nu. Jag sitter i en återvändsgränd byggd av alla felaktiga beslut som jag gjort.

 

Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag valt andra väger och andra dörrar genom livet. Jag skulle ha gjort allt för att passa in och gjort som alla andra,. Ensam är inte stark det är bara ensamt och värdelöst. Jag inser nu hur lite mins önskningar och min vilja påverkar min framtid.  Jag borde ha blivit något annat, jag borde ha satsat på andra saker. Jag borde ha varit mogen och haft ordning på mina prioriteter. Jag borde ha ställt in mig i ledet. Ni hade rätt jag hade fel, ni vann jag förlorade. Det är för sent för mig nu. Jag har inga fria vägar ut

 

Jag borde tänka positivt. Kanske är slutet på någonting början på någonting nytt. Jag har glömt hur man gör, jag har glömt hur det känns. Jag sitter fast i mig själv. Jag vill ändra mig men jag vet inte hur. Kanske kämpar jag mot väderkvarnar av gammal vana. Men jag ser inget annat, de brukar ju stå där. Jag vet att ingen annan ser dem, men jag ser aldrig något ljus i tunneln. Där finns bara ett godståg som kommer mot mig. Jag är lika trött på mitt gnäll som alla andra är men när man bara ser mörker är det svårt att hitta ut ur sig själv.

 

Snälla hjälp mig, jag klarar inte av ensamheten i huvudet längre. Snälla hjälp mig, jag vill se något mer än mörker. Snälla hjälp mig, låt mig få känna något annat än skam en enda gång