Frågor i digital form
Jag tränar hårt. Kampsport och tungt stål. Svett, blod och ömmande muskler. Det har blivit min rustning och det klister som håller ihop från världens spjut och stenar. Hur hårt jag än tränar så kan jag aldrig riktigt fylla det där tomrummet som jag bär på. Jag tränar för att allt som inte är perfekt är per definition defekt och är därmed överflödigt. Strävan efter perfektion är den enda drift jag tror existerar.
En trasig spegel berättar mer om Adam Jensen än alla mellansekvenser och dialoger någonsin kan. En knytnäve i frustration över vad han är, vad han blivit förvandlad till. Har har sin sköld och sitt klister. Hans rustning är mer bokstavlig men trots alla förbättringar är han trasig inuti. Stål, blod och ömmande muskler har blivit ett. Adam Jensen föds ensam in i den här världen och det är ensam han står mot den. Han kunde ha varit perfekt om det inte vore för att han fortfarande är människa där under huden. Det är hans defekt och svaret på frågan som ställs: När slutar vi vara människor?
Deus Ex: Human Revolution ställer hela tiden rätt frågor och i slutet så spelar det ingen roll vad svaren är. Människan är i sin ensamhet och alienation för svag för att kunna påverka framtiden. Jag själv får mina pengar från ett företag som tillverkar vapen. Jag vet att det är fel men det är ett val jag gjort för att jag inte är perfekt. Jag kan inte sluta vara människa så länge jag ställs inför moraliska val.
Adam Jensen ställs inför val som är svårare än så och allt jag kan göra är att rannsaka mig själv och välja som jag hade gjort i samma givna situation. Jag biter inte den hand som föder mig. Deus Ex: Human Revolution försöker aldrig tala om för spelaren vad den ska göra eller agera. En del val gör man utan att ens veta att man gör dem. Spelet är det enda jag spelat som faktiskt behandlar mig som en tänkande individ som inte behöver få förklarat för mig vad som är ont och gott. Det kan dock förklara för mig vilken slags människa jag är.
TV-serier som är lite utöver det vanliga Del 1.
Övernaturliga inslag. Få saker är svårare att balansera på berättandets vassa egg utan att begå harakiri än övernaturliga inslag. Problemet blir ofta att det övernaturliga blir en MacGuffin som driver handlingen framåt eller låter den stå och stampa. Det krävs mer än ”hon kan prata med spöken, det gör hon också varje vecka” för att fånga min uppmärksamhet. Så med det sagt ska vi kika på lite serier som rör sig ofarligt nära mörkret och som lyckas vara mer än O.C med spöken.
"We live in a world where too many people won't go far enough... won't do what they know is right... what they believe. I don't know how or why it got this way but the world has become so complicated, to involve yourself in someone else's problems is to invite them needlessly on yourself."
Serien utspelar sig under slutet av 1990-talet i Seattle som inte var helt oviktig ur kulturell synvinkel under nämnda årtionde. Vi hade haft en enorm ekonomisk kris och optimismen från 80-talet hade blivit slaktad snabbare än Kurt Cobain kunde väsa ur sig frasen ”Load up your guns and bring your friends”. Det fanns inget glammigt med 90-talet och det kändes faktiskt som att mörkret sänkte sig över världen och millennieskiftet skulle bli en symbolisk pånyttfödelse. Men det fanns också en oro, kanske var det slutet på världen som närmade sig. Många kände sig alienerade av den nya teknologin som växte fram och rädslan frodades. Det är denna rädsla och oro som Milennium tar tillvara på och bygger hela sin mytologi på .
Millennium tar sin tid och lämnar inget åt slumpen. Alla pusselbitar läggs ut med största försiktighet och utan man har märkt det då har den vänt från seriemördarjakt till en studie i ondska som hela tiden har en fot kvar i verkligheten. Under den första säsongen så blir det aldrig helt klart vad som egentligen pågår men redan i första avsnittet så planterar de Frank Blacks förmåga att se vad mördare ser vilket givetvis är övernaturligt men det kan också förklaras med psykologi.
Serien tuggar på under första halvan av säsong ett som en vanlig kriminalserie med en stor skillnad, det finns INGEN comic relief här. Inte en enda gång drar man på smilbanden. Den ton som sätts är nattsvart och även Black och hans familj dras ner i mörkret. Det finns en ständig oro närvarande och just detta är det som gör serien till ett bortglömt mästerverk. Många av brotten som utreds har biblisk anknytning på något sätt. Det kan vara att offren placeras som Adam och Eva eller att någon mördar präster. Temat är ständigt närvarande med referenser till uråldrig ondska men alltid i mänsklig form. Från och med att Frank träffar på en man som bygger en ark så dras snaran åt runt honom. Plötsligt intensifierar ondskan sina anfall och allt blir ännu mer makabert och Franks fru och barn hamnar oftare mitt i allt det som han försöker skydda dem från.
Det som gör serien så bra är att karaktärerna känns mänskliga, det är Frank och hans familj som driver handlingen framåt. Frank är en älskande familjefar men han ser också djupt in i mörkret och får det svårare och svårare att skilja på sina roller. Hela tiden har man en känsla av att någonting större händer i bakgrunden och att det bygger sakta och säkert mot världens undergång.
Man mår dåligt av att se den här serien. Man minns oron och den gräver sig fram igen. Det är en tät skriven serie som inte gör misstaget att tro att tittaren är dum i huvudet och väljer därför att inte förklara allt. Skådespelarna är solida med Lance Hedriksen i spetsen, han har en mörk närvaro i alla sina scener som inte går att beskriva i ord. Hans fru Cathrine spelas med bravur av Megan Galliger som ger serien en klippa att stå på. En stark yrkeskvinna som har egna agendor som håller Frank kvar i ljuset och samtidigt hjälper honom att förstå offren och sig själv. Även familjens dotter spelas väl av Brittany Tiplady som lyckas med stordådet att inte vara ett irriterande barn på TV. Hon får nämligen vara ett barn och bete sig som ett barn och säga saker som barn säger. Befriande minst sagt.
Det finns små subtila saker som hur de ljussätter Franks hem och hur det ändras under säsongens gång från ljust och tryggt via att rummet intill alltid är mörkt till att nästa alla scener utspelas i mörker även hemma. Frank Black har ständigt en fot över kanten till avgrunden och i varje avsnitt ser vi vad som finns där nere och förundras över mänskligheten och vad den gör mot sig själv.
Skunkworks
Rotar runt i skivarkivet idag, vet inte riktigt vad det är jag letar efter men jag hittar många bortglömada skivor som behöver återupptäckas. Ganska höga High Fidility-vibbar när man försökar spåra sig själv genom sin skivsamling. Hur kommer man egentligen från Iron Maiden till Kent via Skunk Anansie och Wildshearts.
Nåväl, bortglömda pärlor var ju dagens tema och man blir nog inte mer bortglömd än Bruce Dickinsson Skunkworks.
Tanken var väl att Bruce skulle ducka sin bakgrund i Iron Maiden genom att försvinna in i ett nytt band med ett minst sagt annorlunda ljudlandskap än man är van att höra honom vråla i. Skivbolaget vägrade släppa ut något under annat namn än Bruce Dickinsson och Skunkworks blev skivtitel på tredje soloskivan i stället för självbetitlad debut.
Skivan låter inte som någon annan rock jag någonsin hört. Bruce kliver ner från operavibratot och levererar för enda gången i sin karriär något som verkar komma från hjärtat och som han själv verkar tro på. Borta är alla pretantiösa dikter och utsvävande historier. Här sjungs det om Bruce Dickinsson här och nu. Det är otroligt bra och det känns som man kommer honom väldigt nära. Hans röst låter mjukare och bekvämare för örat än den brukar.
Den riktiga stjärnan här är dock Bruce låtskrivarparter och gitarrist Alec Dickson (känd från Robbie Williams band) som spelar fantastiskt tekniskt skivan i genom och som har fått ihop 13 riktiga guldkorn till låtar. Han ger Dickonsson den utmaning han alltid behövt.
När den här skivan släpptes så fick den lysande kritik men den sålde i princip ingenting och den är ett monument över hur otroligt rädda hårdrocksfans är för förändring. Så fort någonting faller utanför den otroligt snäva ramen som är "det är är metal och därför bra" så springer hårdrockarna mot kullarna. För mig så var den ett första steg mot den stora världen utanför gitarrharmonier och skyhög sång.
Idag 16 år senare så återupptäcker jag den här skivan och den känns bättre nu än då och den är fortfrande omatchad när det gäller ljudbilden. Det finns ingen annan skiva jag hört som låter så här. Självklart så gick allt åt helvet för kreativiteten efter det här. Bruce gick tillbaka till metal och bevisade några år senar eatt allt som Iron Maiden någonsin betytt var en lögn och det var pengarna som var det viktiga inte att gå sin egen väg. Allt är som det alltid har varit och hårdrockarna är nöjda om det inte vore för det irreterande faktum att inte ens Maiden låter som de gjorde 83.
Spotify : Bruce Dickinson – Skunkworks
Ändring börjar innifrån
Han som inte kunde dö
En man i en grav
En tyst vampyr just uppstigen ur en grav. Jag är fortfarnde tyst i mörkret. Det enda tecknet på andning är en ryckning i mitt skinn. Det enda tecknet på liv är ett hjärta som slår. Vad krävs för att öppna mina ögon. Vad krävs för att känna glädje eller smärta. Golvet och taket kryper närmare men dörren är stängd. Jag har läst alla böcker om att må dåligt, jag vet sanningen och jag vet att jag har rätt. En dag kommer du fruka mig i väntan på natten.
Ett drunknande sinne ser dagsljus, jag kommer upp för luft. Jag vet att de bevakar mig, det är därför jag är tyst som en mus. Jag vet inte vad kärlek är men jag vet vad som känns rätt. Jag känner min sjukdom varje natt.Min TV fyller min värld med ljus, tjugofyra timmar med ett allseende öga. Det finns ingen väg ut här ifrån. Ingen väg ut.
Avalon
Har du hört vad de säger på TV. De säger att allt som vi byggt kommer dö. De säger att våran jord är sjuk och vi kommer gå under. Han ser sig om i världen och han ser rädslan frodas, det finns ingen chans att vi överlever det här. Vi kan bara sitta och vänta på att något kommer hända, på en katastrof som är värre än något som vi någonsin sett.
De säger att vi alla föds goda men varför behövs det då så många reglar för att hindra oss från att vara onda. Tänk om de onda människorna inte klar sig i mörka kläder och skrattar hånfullt i smyg. Tänk de är du och jag, tänka om det var vi som gjorde allt det här.
De säger att sanningen alltid segrar men tänk om sanningen bara är en tolkning av samma gamla lögn som de sagt tusen gånger. En lögn så självklar att världen inte kan existera utan den.
Den ensammaste mannen på jorden, ensam i sin skalle där världen finns. Det är bara elektriska impulser som bygger den tolkning av världen som han ser den. En åskådare på distans till något som egentligen bara finns inuti. En paradox i sig själv, om han slutar tänka så kanske allt lidande försvinner. Tänk om han bara är någon annans tanke, en bifigur i ett annat ego.
Han tvivlar på sig själv och sin egen tanke. Hur mycket är egentligen hans egen och vad har han bara gjort till sitt efter ha hört andra säga det. Vad är ett medvetande om inte ett ihopplock av andras tankar och känslor. Han lär sig hur det ska kännas genom att studera andras reaktioner. Han är rädd för att han egentligen inte känner någonting
.
Han vet att han borde vara rädd för det var en man på TV som sa att vi alla ska dör. Han känner det inte, han känner ingenting som är hans.
Varför så seriös?
Passagerare
Varje gång jag packat ned mina saker så har det varit ett tvärt slut på en del i mitt liv, symboliskt har jag brutit upp och börjat om. Den här gången så vet jag inte vad det är jag gör. Jag har inte tänkt så mycket på nästa steg. Allt jag vet är att jag är rädd.
Jag ville aldrig bli som dem, jag ville aldrig få den där tomma blicken som skvallrar om att jag givit upp. Jag vet inte varför jag är så rädd för att växa upp. Jag ser bara inte någon poäng med det. Jag vill inte ge upp mig själv. Det handlar alltid om mig, min värld är så liten att den inte är större än mig själv. Jag vill inte släppa in något som förändrar den världen för det är allt jag har. Fyra små lådor av mig.
Life is killing me...
Mannen av stål är död.
"Alla dör". Det var du som sa det först. Ditt arv är depression, sorg och känslan av att vara missförstådd. Jag förstod dig alltid Herr Steele. Jag trodde att du var som jag , en broder i misär. Din basstämma mässade om kristna kvinnor, blod och eld men framför la ned det som skulle bli min lag:
Ord, ärr och glömska
Det sista hoppet
Brev från 3:e våningen
Jag försöker leva en vanligt liv nu, jag tror du skulle vara stolt. Jag går samma gator upp och ner dag efter dag och alla dagar är sig lika. Ibland längtar jag ut, ibland pratar jag inte men någon på flera dagar. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag undrar ibland vad du har gjort med ditt. Jag hörde från en än att du har bytt stad igen att du gör något nytt. Vissa dagar önskar jag att jag hade ditt mod, varje gång jag har de tankarna brukar jag gå ett varv runt stan och sen komma tillbaka till samma punkt. Jag letar efter något men bara går i cirklar hela tiden.
Sundance Kid
Åren faller och jag blir äldre. Det blir tyst, jag brinner inte som förr. När mitt bläck tar slut skriver jag inte längre i blod för att få det ur mig. Jag längtar inte längre bort som jag brukade göra. Kanske är det en krypande insikt om att det inte är annorlunda där borta, jag är inte annorlunda någon annanstans.
Gamla problem känns konstigt avlägsna men framtiden lika oviss som alltid. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv men jag lär mig att leva med mig själv och att leva med andra. Jag tappar kontakten med saker, jag orkar inte hålla fast. Ibland vaknar jag av att jag tror att jag ser ljuset i slutet på tunneln. Jag vet inte vad det betyder, jag är trött.
Jag minns en trappuppgång och låda från Ikea med hel a mitt liv i. Jag hörde Kent sjunga
” Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid”
och jag tänkte ungefär så är det, men det var så länge sen att jag nästan glömt att det hänt. Jag glömmer mer och mer och jag önskar att jag kunde minnas vad det var som gjorde så ont. Smärtan gav något slags mening till varandet. Den är ersatt nu, det finns bara varandet och ibland står jag inte ut.
Minnen blir skuggor från igår som flyter in i varandra. Vad var det som hände och vad var det som kändes. Det är inte samma sak. Jag kan inte se skuggorna när jag stirrar i ljuset. Men när natten blir till dag minns jag sällan allt det där. Det är bara ännu en dag i ännu ett år som går.
