Vuxenvärlden
"jag behöver nått att skriva om" - Melissa Horn
Man växer upp och man börjar så sakta att dö. Mellan radhusen försvinner själen och allt och i kontorskomplexens skugga tämjs viljan. Konsten gå förlorad bland möten och deadlines. Det finns ingen musik längre. Det finns inget skapande. Det finns bara rutiner där varje dag är den andra lik. Det finns ingen plats för ackord och melodier mellan ICA och TVn.
Räkningar ska betalas och tacos ska lagas. Småprata med kollegorna om vad de inte gjorde i helgen. Det är mest ingenting. Att vara som alla andra är det finaste som finns. Det finns en trötthet som kommer när man åker längst ut med linje ett. Där utkanten av staden väntar bara mera tid och väntan på något som antagligen aldrig fanns.
Känslan av att den här vintern är den sista. När man blir äldre lär man sig att tolka signalerna och man tränger undan den där känslan. Det finns fortfarnde ett monster i bröstet men nu är det bara jag som kan känna det. Det finns ingen som bryr sig om smärta. Det får man inte ha. Man måste vara vuxen.
Det finns inget att skriva om längre. Allt är kännt och bekant. Samma dag om och om igen. Att sitta fast i sig själv är bra så länge man inte säger något om det. Man lär sig att spela med och man vet vad folk vill att man ska säga. Allt går bra nu alla är glada. Man lär sig att ljuga inte är så farligt så länge det bara drabbar jaget.
Ibland kommer paniken där längs cykelvägen. Mellan träden och villaområdet finns det något obeskrivligt ondskefullt. Där ligger livet i bakhåll. Jag tänker på döden och hur dess frånvaro är oroväckande. D sger att när man växer upp så slutar man tro att man är odödlig. Jag tror det är tvärtom. Döden är aldrig längre bort än i medelklassens ordnade gator. Här finns bara avsaknaden av liv.
