oprofessionell

Idag är var det dags för ännu ett test för min tro. Jag fick mina smutsiga vantar på Blaze Bayleys nya skiva ”The man that would not die”. Jag var väldigt övertygad om att det skulle vara ren skit med tanke på karlns karriär de senaste åren. Hela det gamla bandet drog och efter det så har han inte haft någon fast uppsättning tills nu. Han har haft ett uppehåll från musiken för att ta han d om sina personliga problem men nu är han tillbaka på sitt eget bolag med sin nya fru som maneger med en egenproducerad skiva med pengar från T-shirt försäljning på det senaste årets turné. Gräsrotsnivå inom musik får en ny nivå här.

 

 

 

Musiken då?

 

Min första tanke är ”In flames” när manglet drar igång men sen kommer den där rösten som kan krossa ben och märg. Blaze sjunger för kung och fosterland och hittar melodier som är så självklara att jag blir arg att jag inte kommit på dem själv. Varje låt överträffar sig själv flera gånger om på melodifronten. På  ”Smile Back At Death” gör han låten som Steve Harris drömmer våta drömmar om. Det är den perfekta hårdrockslåten där något nytt ligger och lurar bakom varje ackord. ”While you were gone” är en hyllning till det som betyder något för Blaze, vi fans som längtat efter denna skiva. ”Samurai” är en dödsföraktande krigsförklaring mot skivindustrin uppbackad av ett giftigt gitarriff . ”Blackmailer”, ”Robot” och ”Crack in the system” är stenhårde knogmackor som slår rakt i hjärtat (om det är gjort av metal). Avslutande ”Serpent hearted man” är en stenhård affär som bygger på konstigt placerade pauser och melodier som skär som en skalpell genom all skit livet slänger mot oss.   Efter den lite stela skivan ”Blood and belife” så känns det bra att självförtroendet i skapandet är tillbaka. Låtarna vrider och vänder sig runt i sin struktur och hittar en del riktigt oväntade väger in och ur verser, bryggor och refränger. Det är blytungt hela vägen men allt är byggt runt rösten och allt passar ihop.

 

 

Bandet då?

 

Ja, ”tätare än en delfins rövhål” är det första uttrycket som kommer till mig. Det visar sig att bröderna Bermundez från det sunkiga Colombianska dödsmetallbandet ”Underthreat” var helt rätt val som musikalisk motor i bandet. De har med sig en tyngd och pondus som Blaze hittills saknat utanför sin egen röst. Trummorna smattrar på och gör sitt jobb men känns lite fantasilös ibland.  

 

Den här skivan som hela Blazes liv har byggt mot. Han har byggt ett band från grunden igen precis som han gjorde med Wolfsbane. Han har tagit med sig det han lärde sig om att skriva låtar från Iron Maiden. Hans karriär efter Maiden har gett honom det enda alternativet att spela allt på ett kort och som han gör det. Så här ska en rockskiva vara, den ska vara farlig, angelägen och passionerad.

 

 

 

Om man tvunget ska sätta betyg på konst så blir det

Ett av mina starkaste minnen av TV-spel var i början av 90-talet då jag spelade Metal Gear på mitt NES och i slutskedet blev man förrådd och av sin överordnade som hade hjälpt mig genom hela spelet. Vilket svek, det var första och enda gången som ett spel berörde mig på den tiden. Då handlade tv-spel mest om att äta svamp och hoppa omkring. Solid Snake åt inte svampar, han smög omkring beväpnad till tänderna och rökte cigarretter. En riktig hjälte med krossade drömmar.



Det skulle dröja nästan 10 år tills vi möttes igen jag och Snake. Under min tid i lumpen blev jag skadad i ryggen och blev beordrad att vila en vecka och på logementet hade vi ett playstation med Metal Gear Solid. Det var en helt ny upplevelse att smyga omkring i Alaskas kyla och genomgå ett mandomsprov av rang. Storyn vände hela tiden och konspirationerna tätande ju längre spelet gick. Det var jag och Snake mot världen. Efter ett par dagar så hade jag tagit mig igenom Shadow Moses men minnet av Snake hängde med mig länge efter det.



Vi spolar framåt ett par år och jag var en lika bruten man som Snake. Desillusionerad av mitt eget liv sökte jag något att distrahera mig från flaskan som jag hade gömt mig i ett par år så jag köpte mig ett Playstation 2 och Metal Gear solid 2. Det var en deprimerande historia som utspelades på andra sidan av sladden till konsolen om en brusten verklighet kontrollerad av någon annan. Det handlade om att bara vara en pjäs i det spelet som är livet. Egentligen tror jag att spelet handlar om livet själv och att det aldrig är som man tror att det är.



Metal Gear Solid 3 var den bittra historien om en man som kämpar för vad han tror är rätt men egentligen bara lyder order utan att ifrågasätta. Det handlar om att växa upp och ta sitt ansvar och på samma gång handlar det om att vi aldrig kan komma undan det förslutna och det vi gjort. I den episka slutstriden mellan Snake och The Boss så måste Snake döda sin mentor med sina bara händer. Han handgripligen kväver allt han en gång trodde på. Det är en sorglig historia som faktiskt berörde mig mer än Snakes moderna kamp mot The Patriots.



Sen kom den storslagna avslutningen Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. En gammal trött soldats sista strid mot en motståndare som verkar övermäktig. Det handlar lika mycket om att befria världen som att befria Snake från hans livslånga uppdrag. När det hela var över så fick han till slut vila och nästan 20 år efter att vi träffades så är det dags att säga adjö. Adjö Snake och tack för alla minnen och tankar.

Det bästa med att vara "mellan två jobb" är jag har tid att lyssna ikapp all musik jag missat när jag knegat. Som vanligt är jag sista på banan med Hellacopters senaste skiva "Head off". För att vara en samling covers så är det riktigt bra men det känns lite ovärdigt för det sista riktiga rock 'n roll bandet att avsluta på det sättet. Jag hade hellre sett en skiva med eget material men då hade man ju missat en eminent svängiga "In The Sign Of The Octopus".

och bland förtjänar den att sägas