oprofessionell

I sommar ska Iron Maiden spela på Ullevi och Stadion. Man kan få äran att betala 650 spänn för att se ett par prickar på scenen en mil bort. Vad är det som är rock 'n roll med detta? Som tur är så finns det fortfarande en hjälte kvar inom heavy metalscenen. Det är ju givetvis om den ofta bespottade Blaze Bayley jag talar. Om man tittar på hans karriär så är det en suckfest utan dess like. Wolfsbane var ett beryktat liveband men sålde inga skivor. När han sjöng i Iron Maiden var han hatad av alla trångsynta bonnjävlar som kallas Maidenfans. Om de hade släppt 80-talet så hade de insett han de åren han sjöng i Maiden var de sista som det bandet var "på riktigt", efter hans påtvingade avhopp har de följt plånboken i stället för hjärtat.


Blaze gick vidare till bandet "Blaze" och är det något han har visat där så är det just hjärta. Kanske lite för mycket ibland vilket har lett till att han inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Allt Blaze har brytt sig om är att spela musik och inte att tjäna pengar vilket har satt honom i del dåliga lägen. Men som han själv sjöng i "The Brave" så kommer goda ting till som vägrar ge upp.

Vill man höra om själens mörkaste hörn så rekomenderar jag skivan "blood and belief". Den innehåller texter som skulle få Jocke Berg att att framstå som en muntergök på LSD. Det är hemskt ,rått och på riktigt. Blaze sjunger som den mentala svackan han hamnade i efter sina dagar i Maiden. Men under all paranoida tvångstankar bultar fortfarande hans hjärta med en hunger som smittar.
Jag är självklart en hycklare och ska gå och se Maiden i sommar igen. Det är tjugo år sedan jag såg dem första gången så varför inte. Men jag ber er studera följande video och tänk på vad ni ser när ni står där med en kikare och försöker urskilja de små prickarna i horizonten på Ullevi och ljudet kommer ett par sekunders fördröjning. Tänk på vad rock egentligen handlar om.

Han är fri att göra vad han vill. Det är jag också men ibland behöver jag påminnas om det. När livet känns lite motigt så tar jag fram Oasis. De får mig alltid glad igen, jag känner mig som jag står på en jättes axlar när jag lyssnar på b-sidan "the fame". Då känns det skönt att vara här nu. Man vill leva för alltid eller bara brinna ut som en champange supernova. Allt jag vet är att det inte finns nån poäng med att se sig om i vredesmod, det är bara att rulla med läget. Så länge man inte inte glömmer bort vikten av att vara lat så kommer man aldrig gråta ut sitt hjärta. Vi snackade ikväll om saker runt om hela världen och om att det är konstigt att man inte kastar någon skugga på en undervägg när man står halva världen bort.. Det är skönt att vara fri

Jag har varit trött på musik ett tag nu. Det känns som all musik egentligen är skit och det bara är frågan om att få plats i media som räknas. Vem minns nu att Rolling Stones en gång i tiden inte kunde låta bli att bra skivor. Nu är det bara en cabaret där gamla trötta gubbar ska dryga ut sina redan överfulla bankkonton. Det borde finans en universell lag som gör att artisters pengar bara räcker till turnén är över, sen är de panka och hungriga igen och måste göra bra musik igen för att få äta och knarka som vanligt. Fast det skulle ju innebära att folk i allmänhet borde ha bra smak och det funkar ju inte så.

Men mitt i all min musikaliska misär kommer "ingenting". Fyra misantroper från Eskilstuna levererar en elektronisk knogmacka signerad Kent. Först visste jag inte vad jag skulle tro men ju mer jag lyssnade insåg jag hur skönt det är med ett band som vågar lite. Bara Kent har stake nog att reta upp hela sin fanbase genom att inte bry sig ett skit om vad som förväntas av dem. Jag är ledsen alla wannabe-indie 20-någontingåringar där ute, det blir ingen ny Isola hur mycket ni än låtsas stå mot hela världen. Det gör mig varm inombords när jag läser på kentforumet om hur besvikna alla gamla "äkta" fans är. Härliga Kent vågar gå vidare. Jag ser fram mot skivan mer än någonsin nu och hoppas att alla ska hata den för att den är så jävla bra.


Det är många som ställer sig frågande till mitt gillande av Kent. "Trodde du var lite...ja, hårdare" är något som många sagt. Hård musik i alla sin ära men det blir inte hårdare och kallare än den nattsvarta värld som Jocke Berg målar upp. Han använder bara de kallaste isblå penslarna när han visar sin syn på omvärlden. Hans finlir med detaljerna får mig att rysa, en liten frasering här en oväntad vändning där. Det är en vansinnig och sjuk värld han vill visa mig och jag trivs i den. Sen skriver han bra texter också

Ibland hittar man en sån där skiva som gör att hela världen försvinner under tiden man lyssnar. Jag hade inte mycket hopp om Sixx A.M skiva med tanke på hur usla de senste Mötley Crüe-skivorna har varit. Det finns ingen plats i mitt liv för avdankad sleezerock. Men Nikki Sixx är ändå den första idol jag någonsin hade. Jag tror inte det hade så mycket med musiken att göra som att han var en jävligt cool knarkare. Jag kände mig tvungen att införskaffa hans soundtrack till livet mellan julen 87 och julen 88 då hans herionberoende var som värst. Sekunden jag hör de första tonerna vet ja att den skivan kommer att var det bästa jag hör i år. Till vad som låter som en jul i helvetet börjar Nikki berätta:

December 25th, 1986. Van Nuys.
Merry Christmas....
Well, that's what people say at Christmas, right?
Except for normally they have somebody to say it to
They have friends and family
They haven't been crouched naked under a Christmas tree
With a needle in their arm like an insane person In a mansion in Van Nuys
They're not out of their minds
They're not writing in a diary
And they're deffinitely not watching their holiday spirit Coagulate in a spoon
I didn't speak to a single person today I thought....why should I ruin they're fucking Christmas?
I've started a new diary and this time I have a few new reasons
One: I have no friends left.
Two: So I can read back and remmeber what I did the day before
And Three: So if I die, at least I can leave a nice little suicide note of my life
It's just me and you, diary.... Welcome to my fucking life
Nobody would believe the fuck that happens inside my head
It's haunted
Now I've come down from the drugs it seems like a sick play
That I saw in a theatre somewhere
Thirty minutes ago I could have killed somebody
Or better yet....myself

Idag har jag presterat ungefär ingenting. Det känns oroväckande skönt att bara sitta och dra på skattebetalarnas pengar genom att slösurfa på internet och fika. Det är ungefär vad jag mäktar med en gråmulen dag som denna. Det känns som det är viktigare att lyssa på Marilyn Mansons nya skiva än att fortsätta bygga en optisk modell för kiselbarriärer. Jag har upptäckt att sveriges samlade musikkritikerkår tycks ha guldfiskminne. Alla snackar om att Marilyn har vänt på klacken helt. De tycks ha glömt bort hans Bowieflört Mechanical Animals från 1998. Den nya skivan "Eat me, drink me" är inte så värst olik nämnda skiva, vilket är bra eftersom det är min personliga favorit med MM. Jag gillar alla hans skivor men just den står ut för att den är så genomtänkt. Vem kan inte älska en rad som:

Jag har länge väntat och äntligen är det dags



Jag saknar inte LOK lika mycket sen Lillasyter kom till jorden