oprofessionell

Det är lustigt hur man egentligen aldrig kommer undan sig själv. I helgen var jag i Göteborg och beskådade Iron Maiden inför ett fullsatt Ullevi. Det var nästen en religiös stämning där inne och jag kände mig som jag var femton år igen och skrek med i alla låtarna.

 

Hela helgen var helt underbar, en kul roadtrip med polarna från Linköping och sen få stråla samman med alla gamla vänner hemifrån. Det var skönt och tänkvärt att man har så många vänner som man faktiskt har. Det var länge sen jag flyttade hemifrån men ändå så är de kvar nästan hela gänget. Vi träffas inte så ofta men när vi väl gör det så är det desto roligare.

 

Jag trodde att Maiden var något jag lämnade kvar när jag flyttade men när de väl är här så åker jag och tittar på dem och får samma nostaligitrip varje gång. Jag anat att det betyder att de ligger bakom mig lite grann eftersom det är just nostalgi. Men de är mina musikaliska rötter även om Kent, Broder Daniel och hundra andra band tagit deras plats. Från att vara varje dags bakgrundsmusik har de blivit något speciellt, ett minne av en tid som är en så stor del av vem jag är

 

Nu är man tillbaka i Linköping och jag ska snart cykla till jobbet, det känns som den helg som gick var en annan värld. Men det är ännu ett minne för livet.

Fortfarnde kreativ med musiken. Jag förstår fortfarnde inte vart det kommer ifrån men det är skönt att det finns där. Det är en liten pånyttfödelse gällande vilken still musiken har, det är för första gången vanlig svängig pop som kommer ut. Glad musik med väng och "hook". Känns mycket bra.

TYvärr så verkar vår lilla duo glida ifrån varandra mer och mer. Jag vet inte vad det beror på jag har dock mina aningar. Känns jävligt tråkigt och jag hoppas att  det bara är en tillfällig svacka. Vi får se vad som händer när skolan drar igång igen. Antingen så lägger vi ner eller också inte. Om det skulle vara fallet att vi lägger ner så kommer jag nog försöka hitta ett band att lira med, jag har så mycket låtar och idéer nu att jag känner att få göra den där skivan inte är så långt bort.

Jag har lovat mig själv att jag ska spela in en hel skiva innan jag dör, bara för att bevisa för mig själv att jag kan och att jag inte lagt all tid i onödan på gitarrspelandet.

Det känns som det är en stor brytpunkt i livet just nu. Många av mina vänner på högskolan börjar bli klara och är redo att dra vidare. Jag undrar om vi kommer att ha kontakt senare i livet. Jag har aldrig varit bra på hålla kontakten, kanske är det dags att börja nu. Jag vill inte bli av med de få vänner jag har.

Själv har jag ett par hårda pluggår kvar innan jag blir klar men jag är övertygad om att jag kan klara av det. Jag har bara behövt lite tid att mogna och göra andra saker. Nu kännas det som jag är redo att ta tag i skolan på allvar. Det är svårt att stå när man har hela världen på sina axkar men det känns som jag har lättat den bördan nu. I efterhand är det svårt att förstå att jag lät så måmga saker dra ner mig. JAg skulle dock inte ha något av det som hänt mig ogjort, det har gjort mig till en bättre människa.

Många saker har kanske gett mig hårdare hud, jag vet att det inte finn snågot som kan stoppa mig. Men  jag har fortfarande svårt att lita på andra människor. Jag tror att det är svårt att lita på mig också eftersom jag vill hålla alla på avstånd så att de aldrig får chansen att skada mig. Men sedan jag kom hem från brasilien så har jag sakta börjat komma ut ur mitt skal. Ibland är det till och med jag som söker kontakt med andra vilket är ett stort steg för mig. Under tre års tid så vågande jag inte söka kontakt eftersom jag trodde att alla hatade mig lika mycket som jag hatade mig.

Men allt i livet är i ständig förändring även jag. Nu är jag på väg åt rätt håll. Snart så kanske jag komner att våga se folk i ögonen när jag pratar med dem. Men jag är fortfarande rädd för att de ska se mig för vad jag egentligen är. JAg tror att sanningen finn si mina ögon och att alla kan se den. Jag önskar att jag var en vacker människ amen det är jag inte. Långt där inne finns fortfarande det skrikande odjuret och ibland i mina drömar hör jag fortfarande dess tjut. Men det är inte som förr då oljudet dränkte allt annat. Nu hör jag det nästan aldrig och jag behöver inte ens  tänka på att kväva det.

Jag tror det här är början på ett stort och vackert liv. Ett litet steg i taget bara så kommer allt att gå bra.