Mannen ni fruktar
Idag har jag presterat ungefär ingenting. Det känns oroväckande skönt att bara sitta och dra på skattebetalarnas pengar genom att slösurfa på internet och fika. Det är ungefär vad jag mäktar med en gråmulen dag som denna. Det känns som det är viktigare att lyssa på Marilyn Mansons nya skiva än att fortsätta bygga en optisk modell för kiselbarriärer. Jag har upptäckt att sveriges samlade musikkritikerkår tycks ha guldfiskminne. Alla snackar om att Marilyn har vänt på klacken helt. De tycks ha glömt bort hans Bowieflört Mechanical Animals från 1998. Den nya skivan "Eat me, drink me" är inte så värst olik nämnda skiva, vilket är bra eftersom det är min personliga favorit med MM. Jag gillar alla hans skivor men just den står ut för att den är så genomtänkt. Vem kan inte älska en rad som:
"When I hate it I know I can feel but
When you love it you know it's not real
No
Shoot myself to love you
If I loved myself I'd be shooting you"
When you love it you know it's not real
No
Shoot myself to love you
If I loved myself I'd be shooting you"
Jag gillar att nya skivan är så insnöad på hans skillsmässa och hans nya kärlek. Jag känner mig nästan skyldig när jag lyssnar på texterna. Det är som om det inte är till för allmänheten när han skär ett hål i sin själ och låter den rinna ut till allmän beskådan. Under hela sin karriär har Manson spelat rollen som hovnarr i amerika och först nu vågar han släppa masken och vara personlig. Men jag undrar om inte detta också bara är ännu en av hans masker han visar upp. Från antikrist via drogerna till den fallne ängeln med ett snabbt stopp i burleskträsket så är han nu framme vid sig själv. Men Manson själv är bara en karaktär i spelet som han själv styr. För mig är det charmen med denna otroliga artist, att man aldrig vet vad som är skådespel och vad som är äkta. Även om allt bara är en livslång pjäs så förringar inte det vad han säger.
Manson är den viktigaste artisten som funnits under min livstid. Cobain gjorde bättre låtar men Manson säger viktigare saker. Där Henry Rollins anfall på konservatismen är som en välslipad skarpell är Marilyn Manson som en ursinnig galning med en rostig machete. Han hugger ursinningslöst mot allt som kommer i hans väg. Men han har banat väg genom djungeln för den nya tidens fria tänkade.
"I kill myself in small amounts
In each relationship it's not
About love.
Just another funeral and
Just another girl left in tears. "
Manson är den viktigaste artisten som funnits under min livstid. Cobain gjorde bättre låtar men Manson säger viktigare saker. Där Henry Rollins anfall på konservatismen är som en välslipad skarpell är Marilyn Manson som en ursinnig galning med en rostig machete. Han hugger ursinningslöst mot allt som kommer i hans väg. Men han har banat väg genom djungeln för den nya tidens fria tänkade.
"I kill myself in small amounts
In each relationship it's not
About love.
Just another funeral and
Just another girl left in tears. "
