oprofessionell

En vän har gått bort. Tomi finns inte längre bland oss. Det finns inga ord som kan beskriva saknaden jag känner just nu. Det känns väldigt orättvist att det blev så här. Tomi var den gladaste mest öppna människa jag någonsin träffat. Jag har känt honom i nästan 6 år och jag har aldrig hört honom säga ett ont ord om någon.

Tomi hade alltid tid att snacka om allt. Det började alltid med hans hälsningsfras "nämen, tjeeeenare kisen" med det obligatoriska handslaget som följde. Sen kunde man slå ihjäl ett par timmar med snack.

När Tomi blev sjuk kändes det overkligt och ingen kunde tro att det var sant. Nu känns det som man lever i en overkligenhet. Världen utan Tomi är en sämre plats för oss att leva kvar. Men jag ska aldrig gömma den värme som han spred runt sig och alla minnen vi haft tillsammans. Jag kan bara försöka vara en lika modig och värdig människa som Tomi.

Jag pratade med honom en och en halv timme innan han dog. Då var han lika hoppfull som alltid och han kände sig rastlös för att hans ork var på väg tillbaka. Vi skämtade som vi alltid gjort och det sista han skrev var "Vi syns *ler*".

Tyvärr ses vi aldrig mer min vän men tack för allt du gav.

Jag och Tomi midsommar 2006. Vi hade lika roligt som vi alltid hade

Jag önskade mig att tystanden skulle försvinna. Nu är apan tillbaka i huvudet och jag distraherar den med musik som alltid. Ackorden kommer hur mig som blod ur ett öppet sår. De gör ont och lindas in i melodier av taggtråd. Det finns ännu inga ord, bara en känsla som inte har något namn men som är välbekant.