Brev till ingen alls
Hallå
Ibland går jag förbi där du bodde men jag vågar inte knacka på. Jag undrar om du bor kvar och om du kommer ihåg vem jag var. Jag vill bara veta vad du gör och allt är bra. Jag undrar om du någonsin kom dit du sa att du skulle. Jag glömde aldrig våra drömmar. Vi var sjutton år och på väg ner mot sjön. Vi visste allt om livet och du sa att du hade älskat klart. Jag sa att jag inte älskat än. Allt vi ville då var att komma bort. Där ute fanns ju allt som vi skulle bli. Kom du någonsin iväg, hittade du vägen bort? Var det någonsin så enkelt som det verkade då?
Jag går kvar på samma gator än men staden har bytt namn. Jag tar linje 213 till ändstationen för att komma hem från stan. Varje dag är likadan och jag har gjort allt jag kan till leda. Jag bryr mig inte längre om att jag aldrig riktig kommer bort från allt det där vi brukade prata om. När jag var hög sa du alltid att ”du behöver inte allt det här”. Jag vet att du hade rätt och tiden stannade i en sekund.
Men den där känslan som drev mig dog aldrig riktigt ut och den håller mig fortfarande vaken vissa nätter. Det är fortfarande som att drunkna i sig själv. Men jag står ut med den nu. Jag tror du skulle ha varit stolt över mig. Fast jag kom aldrig fram, jag hittade aldrig hem. Jag är lika vilse nu som då fast jag vet lite mer om livet nu. Av demonen finns det nu bara ärr i armvecket kvar fast jag hör honom ibland när jag ska sova.
Men jag tror jag blev ok till slut. Jag tänkte på dig när det var som mörkast och på allt som du sa. Jag undrar om du någonsin tänker på mig, jag vill bara att du ska veta att allt är ok nu.
Du, ha det bra nu
Hälsningar från mig
