tomhet
Vad gör man när det inte är ”vi mot världen” längre? Lugnet lägger sig över livet och den där desperata kampen mot hela världen kanske har kommit till sitt slut. Fast den där tomheten som tonårsångesten som aldrig riktigt släppte lämnade efter sig vill inte försvinna. Den ekar fortfarande som ett skrik i mitt lugna tysta liv
Och jag bär all skuld för allt som någonsin gick fel i mitt liv. Den tynger mig värre än någonsin, Allt jag någonsin rört vid har gått sönder, jag kan inte hjälpa det. Skuggor från igår gör att jag inte kan se framåt. Det finns bara nu och det är många gånger outhärdligt. Det känns oövervinnligt för att jag aldrig kan se klart. Jag ser världen genom mitt lilla fönster av depression, det är min version av sanningen och jag vänder den mot mig själv.
Tystheten är det värsta för mig, utan revolten så känner jag mig vilsen. Men det finns inga barrikader längre. Det värsta som finns är att blunda för du är man ensam med sig själv, där i mörkret och tystheten finns bara jag och all min skuld.
