Ibland lyssnar jag på våra gamla demo och bara spelar med lite för mig själv. Det känns som en evighet sen som vi spelade in dem. När bandet försvann för dog en liten bit av mig. Jag saknar att ha hela mitt väsen fyllt av ackord och ostämd sång. Inget är för evigt men jag saknar min vän med sin gitarr som bodde längre ned på gatan.
Musik har alltid varit ett andningshål för min själ. Nu har jag ingenstans att tömma alla svarta tankar och ingen själsflykt. När jag försöker skriva ny musik så känns det som om halva jag fattas det blir aldrig färdigt. Det är som allt annat jag gör, det blir aldrig klart. Men det är bara musikens som betyder något för mig. Jag bryr mig inte om et andra. Musiken är det som får mig att må bra.
Begäret efter att uttrycka mig finns fortfarande lika starkt. Jag förbannar mina gener som gav mig de sämsta stämbanden i världen. Jag kan inte sjunga, jag kan inte förmedla alla känslor jag sätter ord till. Jag är musikaliskt handikappad. Det finns inget jag vill hellre än kunna ta en ren ton. Utan sång spelar mina låtar ingen roll för de är tysta. Utan sång ingen musik och en liten bit av mig dör.
