oprofessionell

Popkulturell dissektion av vardagstristessen

TV-serier som är lite utöver det vanliga Del 1.

Publicerad 2011-09-03 12:45:59 i TV-serier,

Övernaturliga inslag. Få saker är svårare att balansera på berättandets vassa egg utan att begå harakiri än övernaturliga inslag. Problemet blir ofta att det övernaturliga blir en MacGuffin som driver handlingen framåt eller låter den stå och stampa. Det krävs mer än ”hon kan prata med spöken, det gör hon också varje vecka” för att fånga min uppmärksamhet. Så med det sagt ska vi kika på lite serier som rör sig ofarligt nära mörkret och som lyckas vara mer än  O.C med spöken.

 



"We live in a world where too many people won't go far enough... won't do what they know is right... what they believe. I don't know how or why it got this way but the world has become so complicated, to involve yourself in someone else's problems is to invite them needlessly on yourself."


Serien utspelar sig under slutet av 1990-talet i Seattle som inte var helt oviktig ur kulturell synvinkel under nämnda årtionde. Vi hade haft en enorm ekonomisk kris och optimismen från 80-talet hade blivit slaktad snabbare än Kurt Cobain kunde väsa ur sig frasen ”Load up your guns and bring your friends”. Det fanns inget glammigt med 90-talet och det kändes faktiskt som att mörkret sänkte sig över världen och millennieskiftet skulle bli en symbolisk pånyttfödelse. Men det fanns också en oro, kanske var det slutet på världen som närmade sig. Många kände sig alienerade av den nya teknologin som växte fram och rädslan frodades. Det är denna rädsla och oro som Milennium tar tillvara på och bygger hela sin mytologi på .






Millennium tar sin tid och lämnar inget åt slumpen. Alla pusselbitar läggs ut med största försiktighet och utan man har märkt det då har den vänt från seriemördarjakt till en studie i ondska som hela tiden har en fot kvar i verkligheten. Under den första säsongen så blir det aldrig helt klart vad som egentligen pågår men redan i första avsnittet så planterar de Frank Blacks förmåga att se vad mördare ser vilket givetvis är övernaturligt men det kan också förklaras med psykologi.

 

Serien tuggar på under första halvan av säsong ett som en vanlig kriminalserie med en stor skillnad, det finns INGEN comic relief här. Inte en enda gång drar man på smilbanden. Den ton som sätts är nattsvart och även Black och hans familj dras ner i mörkret. Det finns en ständig oro närvarande och just detta är det som gör serien till ett bortglömt mästerverk. Många av brotten som utreds har biblisk anknytning på något sätt. Det kan vara att offren placeras som Adam och Eva eller att någon mördar präster. Temat är ständigt närvarande med referenser till uråldrig ondska men alltid i mänsklig form. Från och med att Frank träffar på en man som bygger en ark så dras snaran åt runt honom. Plötsligt intensifierar ondskan sina anfall och allt blir ännu mer makabert och Franks fru och barn hamnar oftare mitt i allt det som han försöker skydda dem från.

 

 

Det som gör serien så bra är att karaktärerna känns mänskliga, det är Frank och hans familj som driver handlingen framåt. Frank är en älskande familjefar men han ser också djupt in i mörkret och får det svårare och svårare att skilja på sina roller. Hela tiden har man en känsla av att någonting större händer i bakgrunden och att det bygger sakta och säkert mot världens undergång.

 

Man mår dåligt av att se den här serien. Man minns oron och den gräver sig fram igen. Det är en tät skriven serie som inte gör misstaget att tro att tittaren är dum i huvudet och väljer därför att inte förklara allt. Skådespelarna är solida med Lance Hedriksen i spetsen, han har en mörk närvaro i alla sina scener som inte går att beskriva i ord. Hans fru Cathrine spelas med bravur av Megan Galliger som ger serien en klippa att stå på. En stark yrkeskvinna som har egna agendor som håller Frank kvar i ljuset och samtidigt hjälper honom att förstå offren och sig själv. Även familjens dotter spelas väl av Brittany Tiplady som lyckas med stordådet att inte vara ett irriterande barn på TV. Hon får nämligen vara ett barn och bete sig som ett barn och säga saker som barn säger. Befriande minst sagt.

 

Det finns små subtila saker som hur de ljussätter Franks hem och hur det ändras under säsongens gång från ljust och tryggt via att rummet intill alltid är mörkt till att nästa alla scener utspelas i mörker även hemma.  Frank Black har ständigt en fot över kanten till avgrunden och i varje avsnitt ser vi vad som finns där nere och förundras över mänskligheten och vad den gör mot sig själv.


 

Om

Min profilbild

oprofessionell

Lite bättre än de flesta

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela