oprofessionell

Idag är var det dags för ännu ett test för min tro. Jag fick mina smutsiga vantar på Blaze Bayleys nya skiva ”The man that would not die”. Jag var väldigt övertygad om att det skulle vara ren skit med tanke på karlns karriär de senaste åren. Hela det gamla bandet drog och efter det så har han inte haft någon fast uppsättning tills nu. Han har haft ett uppehåll från musiken för att ta han d om sina personliga problem men nu är han tillbaka på sitt eget bolag med sin nya fru som maneger med en egenproducerad skiva med pengar från T-shirt försäljning på det senaste årets turné. Gräsrotsnivå inom musik får en ny nivå här.

 

 

 

Musiken då?

 

Min första tanke är ”In flames” när manglet drar igång men sen kommer den där rösten som kan krossa ben och märg. Blaze sjunger för kung och fosterland och hittar melodier som är så självklara att jag blir arg att jag inte kommit på dem själv. Varje låt överträffar sig själv flera gånger om på melodifronten. På  ”Smile Back At Death” gör han låten som Steve Harris drömmer våta drömmar om. Det är den perfekta hårdrockslåten där något nytt ligger och lurar bakom varje ackord. ”While you were gone” är en hyllning till det som betyder något för Blaze, vi fans som längtat efter denna skiva. ”Samurai” är en dödsföraktande krigsförklaring mot skivindustrin uppbackad av ett giftigt gitarriff . ”Blackmailer”, ”Robot” och ”Crack in the system” är stenhårde knogmackor som slår rakt i hjärtat (om det är gjort av metal). Avslutande ”Serpent hearted man” är en stenhård affär som bygger på konstigt placerade pauser och melodier som skär som en skalpell genom all skit livet slänger mot oss.   Efter den lite stela skivan ”Blood and belife” så känns det bra att självförtroendet i skapandet är tillbaka. Låtarna vrider och vänder sig runt i sin struktur och hittar en del riktigt oväntade väger in och ur verser, bryggor och refränger. Det är blytungt hela vägen men allt är byggt runt rösten och allt passar ihop.

 

 

Bandet då?

 

Ja, ”tätare än en delfins rövhål” är det första uttrycket som kommer till mig. Det visar sig att bröderna Bermundez från det sunkiga Colombianska dödsmetallbandet ”Underthreat” var helt rätt val som musikalisk motor i bandet. De har med sig en tyngd och pondus som Blaze hittills saknat utanför sin egen röst. Trummorna smattrar på och gör sitt jobb men känns lite fantasilös ibland.  

 

Den här skivan som hela Blazes liv har byggt mot. Han har byggt ett band från grunden igen precis som han gjorde med Wolfsbane. Han har tagit med sig det han lärde sig om att skriva låtar från Iron Maiden. Hans karriär efter Maiden har gett honom det enda alternativet att spela allt på ett kort och som han gör det. Så här ska en rockskiva vara, den ska vara farlig, angelägen och passionerad.

 

 

 

Om man tvunget ska sätta betyg på konst så blir det