oprofessionell

Nu minns jag varför jag slutade tävla egentligen. Det är fortfarande lika kul att gå upp på mattan och fightas men det är tomheten som följer som jag inte kan hantera. Jag drabbas av en ångest som bara adrenalinet kan bota. Ännu en gång inser jag att jag har världens mest beroende personlighet. Allt känns meningslöst idag, jag vill bara känna den där rushen igen. Hur normal min yta än verkar vara så lever alltid det där monstret där under.

Det är en oskriven regel i mitt liv att jag måste straffa mig själv så fort jag gör något bra eller känner mig bra. Jag förtjänar inte att må bra. Jag vet inte varför men så måste det vara. Kanske är det bara av gammal vana, jag har alltid hatat mig själv. Kanske är det "anlag och gener", jag vet ingenting om det där. Jag har fått för mig att allt egentligen beror på att jag känner mig rotlös, att jag aldrig passat in där jag är. Det är antagligen bara i min egen skalle jag inte passar. Kanske jag rent av inte vill passa in för att för att känna mig speciell på något sätt.

Jag trodde att allt det här skulle försvinna när jag blev äldre, men nu i gränslandet till vuxenheten känner jag mer utanför än någonsin. Ansvar har aldrig suttit bra hos mig men det verkar som att det är det som vuxen livet kommer att handla om. Det här känns som en otänkbar situation. En gång i tiden var jag en rebell utan orsak som växte upp och insåg att jag var en rebell utan applåder och därmed blev en rebell utan verkan