oprofessionell

”Du och jag ska leva för alltid”

 

 

 

 

 

 

Så sammanfattade två bröder från arbetarkvarteren i Liverpool britpoppens sommar 1994. Men egentligen så gjorde de någon större, de sammanfattar ungdomen själv, tron på sin egen odödlighet. Kanske är det när man inser att inget är för evigt som ungdomen är över.

 

 

 

 

 

Ibland är det svårt att förstå att man inte är oförstörbara när  all gin & tonic har gjort oss immuna mot döden. Vi har hela tiden vetet att han väntar men aldrig hindrat oss. I hans närvaro smyger vi bort från ungdomen som om den vore ett one-night-stand. Det var en kul grej men vi har inget att säga varandra när det väl är över. Att det skulle vara för alltid var bara något vi sa.

 

 

 

 

  

Det fanns tankar man aldrig tänkte och ord vi aldrig sa. Det fanns bara en tro på att vi var större än vad vi egentligen var. Plötsligt betyder att av de där orden att ingenting blir sig likt igen.

 

 

Cancer

 

Säg det högt en gång. Känn hur overkligt det är. Det drabbar bara gamla men inte oss. Vi är ju framtiden vi kan inte bli sjuka. Det är inte poetiskt som i Springsteens texter det, är bara en kall närvaro man aldrig känt. Det är kanske det här som livet kommer att handla om i fortsättningen, att inse att alla drömmar inte blir sanna, att vi kanske inte alla kommer att bli gamla eller ens lyckliga. Det vi har är varandra, våra vänner och våra älskade. Kanske är det dags att uppskatta dem lite mer. Genom varandra kanske den dröm som blev glömd kan få veta att du och jag ska leva för alltid