oprofessionell

Jag väntar på ett samtal. Jag väntar på att höra om min far lever eller är död. Konstigt att det känns så här , vi har aldrig varit varandra nära. Det jag tänker på mest är att jag aldrig gjort något som gjort honom stolt. Hela mitt liv har jag gjort mina föräldrar besvikna, jag har aldrig klarat att leva upp till deras förväntningar. Allt jag någonsin gjort har varit fel i deras ögon. När de tittar på mig så ser de bara alla droger, alla aggressivitet, alla misslyckanden.

Jag önskar att jag var mer som min bror, välartad med rätt intressen. Jag önskar att jag också hade något att prata om med mina föräldrar. Hur obetydliga mina intressen är i deras värld. De ville inte ens lyssna på mina demon med musik, de har aldrig frågat om kampsport. Jag kastar bort min tid på skit. Jag har misslyckats med min utbildning, jag kommer aldrig att bli klar här. Jag är för dum för det här.

Jag vill att du ska leva så att jag kan få göra dig stolt en enda gång. Jag vill att du ska tänka ”det där är min son, fan va stolt jag är”. Jag vill kunna få berätta att jag gjort någonting rätt för en gångs skull. Jag är ledsen för allt jag ställt till med, det bara blir så för allt jag någonsin rör vid går sönder.