oprofessionell

Jag går ned mot ån igen. Här har tiden stått stilla men jag har gått vidare. Allt var så enkelt då. Nu är allt som var vitt svart och allt annat är grått.

Jag träffar Fabian vid ett café. Han säger att han har sålt sin gitarr och tagit ett jobb på ett bygge. Han frågar va jag gör och om drömmen fortfarande lever i mig. Jag säger att drömmen är allt jag har och jag ser att han ler. Jag minns hur vi var ett oväsen i småstadens tystnad. Att vi aldrig skulle ta oss loss var en viskning som vi alla skrek ut tillsammans.

Han undrar om tjejen jag brukade dela mitt liv med. Jag svarar att jag också undrar. Det sista jag hörde är att hon träffat någon som ger henne det där som vi fortfarande letar efter. Han undrar när jag kommer tillbaka men jag har inga svar. Här finns allt kvar precis som när jag försvann och därför kan jag aldrig komma hem

Jag måste fråga om han vet vad som hände. Han säger att han ser henne ibland men att hon blev som jag och aldrig riktigt hittade det vi sökte.  Det verkar som inget blev som vi sa. Någon är försvunnen, någon har familj och något tog sitt liv i förtvivlan. Hur kan en så liten stad svälja så många liv.