Frågor i digital form
Jag tränar hårt. Kampsport och tungt stål. Svett, blod och ömmande muskler. Det har blivit min rustning och det klister som håller ihop från världens spjut och stenar. Hur hårt jag än tränar så kan jag aldrig riktigt fylla det där tomrummet som jag bär på. Jag tränar för att allt som inte är perfekt är per definition defekt och är därmed överflödigt. Strävan efter perfektion är den enda drift jag tror existerar.
En trasig spegel berättar mer om Adam Jensen än alla mellansekvenser och dialoger någonsin kan. En knytnäve i frustration över vad han är, vad han blivit förvandlad till. Har har sin sköld och sitt klister. Hans rustning är mer bokstavlig men trots alla förbättringar är han trasig inuti. Stål, blod och ömmande muskler har blivit ett. Adam Jensen föds ensam in i den här världen och det är ensam han står mot den. Han kunde ha varit perfekt om det inte vore för att han fortfarande är människa där under huden. Det är hans defekt och svaret på frågan som ställs: När slutar vi vara människor?
Deus Ex: Human Revolution ställer hela tiden rätt frågor och i slutet så spelar det ingen roll vad svaren är. Människan är i sin ensamhet och alienation för svag för att kunna påverka framtiden. Jag själv får mina pengar från ett företag som tillverkar vapen. Jag vet att det är fel men det är ett val jag gjort för att jag inte är perfekt. Jag kan inte sluta vara människa så länge jag ställs inför moraliska val.
Adam Jensen ställs inför val som är svårare än så och allt jag kan göra är att rannsaka mig själv och välja som jag hade gjort i samma givna situation. Jag biter inte den hand som föder mig. Deus Ex: Human Revolution försöker aldrig tala om för spelaren vad den ska göra eller agera. En del val gör man utan att ens veta att man gör dem. Spelet är det enda jag spelat som faktiskt behandlar mig som en tänkande individ som inte behöver få förklarat för mig vad som är ont och gott. Det kan dock förklara för mig vilken slags människa jag är.
