oprofessionell

Jag tror jag skriver musik igen eller i alla fall texter. Små fraser kommer i skallen när jag cyklar till jobbet. Jag gör små anteckningar på fraser som låter bra eller sanna. Jag försöker få ihop pusslet igen och se om det blir hela låtar eller om det bara är små stråk av dimma som lättar från sinnet.

Musiken blir mitt allt ibland. Särskilt när jag önskar att jag var någon annanstans eller att jag var någonting bättre. Jag känner mig mest som statist i mitt eget liv just nu. Det är större makter än mig som avgör min framtid från och med nu. Jag är bara ännu en slav i fyrtiotimmarshetsen. Man måste var bättre, kunnigare och sälja sig mer än de andra. Jag känner inte för något av det där.

Jag tänker mycket på gamla tider, slösar min tid på något som inte finns längre. Jag funderar på ögonblick och val. Lever de där valen kvar någonstans eller är alla kära ögonblick bara små sandkorn som jag sparar på. Jag glömmer saker. Jag är rädd att jag glömmer allt som har varit bra. Jag vrider och vänder på val både gamla och nya och undrar hur saker hade varit om jag gjort annorlunda.

Jag roar mig med att sätta ihop långa kedjor av händelser och funderar på hur allt hänger ihop och vilken roll jag egentligen spelar i mitt egna öde. Jag känner ig liten inför det här då jag inser att det som format mig mest som människa är det som andra har gjort mot mig.  Ärrvävnaden är det som håller ihop oss när allt annat rasar.

Glömskan är det som sliter ben från kött och får oss att falla. Jag undrar vad kommer att hinna glömma innan den bleka ryttaren äntligen befriar mig. Kommer man någonsin glömma den första beröringen, sin första kyss eller första gången man stod med hjärtat i handen. Jag minns att allt jag var var fullt och jag kunde inte mäta mig med henne. Jag minns att det egentligen inte betydde någonting men kanske det som på  verkat mig mest i livet. Är det inte konstigt att de obetydliga sakerna kär det som kan ändra allt.  Är det en välsignelse eller en förbannelse om man glömmer allt det som som rivit i själen. Tänk om jag glömmer bort att leva och att skratta. Ibland måste jag påminna mig själv om att allt det här egentligen är ett stort skämt.

Tale it away Frida och Marcus