Sundance Kid
Åren faller och jag blir äldre. Det blir tyst, jag brinner inte som förr. När mitt bläck tar slut skriver jag inte längre i blod för att få det ur mig. Jag längtar inte längre bort som jag brukade göra. Kanske är det en krypande insikt om att det inte är annorlunda där borta, jag är inte annorlunda någon annanstans.
Gamla problem känns konstigt avlägsna men framtiden lika oviss som alltid. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv men jag lär mig att leva med mig själv och att leva med andra. Jag tappar kontakten med saker, jag orkar inte hålla fast. Ibland vaknar jag av att jag tror att jag ser ljuset i slutet på tunneln. Jag vet inte vad det betyder, jag är trött.
Jag minns en trappuppgång och låda från Ikea med hel a mitt liv i. Jag hörde Kent sjunga
” Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid”
och jag tänkte ungefär så är det, men det var så länge sen att jag nästan glömt att det hänt. Jag glömmer mer och mer och jag önskar att jag kunde minnas vad det var som gjorde så ont. Smärtan gav något slags mening till varandet. Den är ersatt nu, det finns bara varandet och ibland står jag inte ut.
Minnen blir skuggor från igår som flyter in i varandra. Vad var det som hände och vad var det som kändes. Det är inte samma sak. Jag kan inte se skuggorna när jag stirrar i ljuset. Men när natten blir till dag minns jag sällan allt det där. Det är bara ännu en dag i ännu ett år som går.
