oprofessionell

Jag såg någon jag en gång kände när jag gick genom staden. Jag vet att det var något jag skulle ha sagt men jag har glömt bort vad det var. Jag vet att jag gjorde så mycket som var fel men inget var menat som en elakhet. Jag såg dig försvinna bland massa folk och jag undrar om jag verkligen såg dig eller om det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt igen.

 

Jag undrar ibland om du någonsin hittade det som du letade efter. Jag har hört att du har det bra från en vän och jag hoppas att det är sant. Det känns som det var så länge sen som vi satt på en solig tågstation och väntade på det tåg som skulle ta oss långt bort och till något nytt. Men där väntade bara samma gamla tvivel

 

Vi ljög och vi fuskade med allt som var viktigt. Ingen sa någonsin att det var fel och kastade bort allt vi hade för vår fula stolthets skull. Jag litade aldrig på mig själv efter den där kalla vinterdagen när hela värden dog. Jag lärde mig att älska igen men såren läkte aldrig helt. Jag bara lärde mig att leva med dem

 

Det känns som jag aldrig blir färdig med något, att jag alltid kommer till korta. Jag borde vara något mer än vad jag är. Just nu måste jag gå till jobbet bara för att skynda hela vägen hem. Alla mina tvivel är de förrädare som får mig att förlora det lilla goda jag ibland vinner genom att få mig att inte våga.

 

Jag går längs samma gator som jag alltid gått och tänker på samma saker som jag alltid tänkt. Jag vet inte om det är jag som sitter fast i mig själv eller om världen växer lika fort som jag. Jag är vuxen nu och allt det som en gång var viktigt spela ringen roll hr hårt jag än försöker hålla fast

 

Jag önskar jag vågade vara öppen, att jag vågade vara svag. Men den meningslöshet jag känner är allt jag någonsin förstår mig på. Vad i livet är värt något om man inte vågar? Jag önskar jag hade ett svar, en enkel väg att gå men jag passar aldrig in i facit.

 

Men det är snart helg nu och då går vi nog ner mot stan för att se solen gå ner bakom tornet. Kanske känns allt bättre då bland larmet och doften av utspilld öl. Kanske finns det ingen morgondag att frukta. Kaniske är det så att vi inte riktigt har levt än trots att vi börjar bli gamla.