Livet på andra sidan glaset
Det har varit en konstig vinter, en vinter som liksom aldrig blev av. Det känns som om våren är här nu. Det är ännu en vår, drömmarnas tid. Jag sitter på köksbordet och tittar ut över bakgården. Jag försöker undvika att mina glasögon ska imma igen av ångorna från kaffekoppen. Jag måste se ut som en misslyckad musikkritiker när jag sitter där. Tur att det bara är katten som ser mig där i min melankoli, katten och Thåström då förstås. Han är där i bakgrunden och nynnar stilla om borttappade chanser och minnen från förr.
Det är nåt konstigt med våren som gör att vi drömmer oss tillbaka till den där tiden i livet då allt låg framför oss. Tiden då jag och Fabian satt på en bänk framför skolan och drack vårat kaffe. Ibland satt vi där i tysthet och bara var för varandets skull eller kanske bara för koffeinets skull. Ibland kunde vi slå ihjäl ett par timmar med att debattera Pearl Jams nyfunna gubbighet.
Vi ses nästan aldrig numera. Jag vet inte varför jag är så dålig på att hålla kontakten med det förflutna. Kanske för att jag har fullt upp med att låstas att jag vet vad jag håller på med i nuet. Mellan jobbet, plugget, träningen och TV-spelet så finns det inte mycket tid kvar för det som en gång var. När jag träffar vänner från förr så vet jag inte vad jag ska säga ibland. Jag kan bara kallprata om vad jag gör nu för tiden. Jag kan inte ens komma mig för att fråga vad de gör. Jag vill bara försvinna. Kanske mest för att jag inte vill att de ska tänka på mig, jag vill vara borta ur deras medvetande. Jag vill att de ska titta på gamla skolkort och fundera på vem killen i Iron Maiden-tröjan är. Jag vill vara lika utanför i deras sinnen nu som jag kände att jag var då.
Utanförskapet är det enda jag har kvar från den tiden idag. Jag antar att om det inte har släppt taget nu så kommer det aldrig att göra det. Kanske är det min styrka på ett sätt också, jag behöver aldrig bry mig de andra när jag vet att de hatar mig. Det är tonårsnaivitet som aldrig släpper. Man kan tycka jag har frusit länge nog i utanförskapet nu. Vem vet kanske vårsolen värmer upp mig så jag vågar stå kvar i ljuset en stund. Jag kommer aldrig att förstå det här livet, kanske jag rent av slutar grubbla över det en vacker dag. Fram till dess gör jag bara så gott jag kan och hoppas att det räcker.
