oprofessionell

Jag kan inte kommunicera med min omvärld. Jag pratar oavbrutet men jag säger ingenting. Bakom alla ord finns det massor av tankar men de kan inte komma ut på egen hand. De kommer genom mina brustna hjältars röster. Jag går in i musiken och förstår och analyserar.


Jag älskar Kurt Cobain för att han inte kunde skriva texter. Det är som han försöker nå ut men det går inte. Han kommer aldrig runt sin egen blyghet och texterna är klumpiga försök till kommunikation. Han ville aldrig rädda valarna som Pearl Jam. Han ville bara  att någon skulle förstå honom.


 Jag är trasig, passar inte in utanför. Jag förstår inte andra människor. Jag vill förstå men jag kommer inte förbi väggen av tvivel på mig själv. Jag "vet" att alla hatar mig. Det är förstårligt, jag hatar också mig. Allt jag rör blir till skit, det är som jag är en anti-Midas. I skallen rullar musiken som en tröst, de är lika trasiga som jag inbillar jag mig. Jag är 28 år gammal jag borde ha växt upp nu och mognat ifrån musik. Jag borde inte kunna identifiera mig i Eminens texter. Men det är något med hans vita medelklassångest som fångar mig. Det är så lätt att avfärda honom som en pajas, precis som jag. Men mellan raderna finns det ett skarpsinne som väcker min nyfikenhet. Det kanske finns en liten Slim Shady i oss alla.



"I never would've dreamed in a million years I'd see, So many motherfuckin' people who feel like me, who share the same views And the same exact beliefs, it's like a fuckin' army marchin' in back of me, so many lives I Touch, so much anger aimed, in no particular direction, just sprays and sprays, and straight"

Jag analyserar ständigt mig själv och min omgivning. I min skalle är det en ständig process som sorterar och jämför alla intryck. Kanske stirrar jag för länge och dissekerar allt för långt. Så många timmar jag har spenderat med att stirra genom spegeln. Jag har läst tillräckligt mycket filosofi nu för att kunna analysera vad folk skriver och tycker. Jag tror mig kunna härleda deras tankebanor till en viss filosofi men i nio fall av tio så visar det sig att ingen har tänkt igenom vad de säger eller vad de tycker. De kan inte förankra sina åsikter med argument, de refererar till det magiska "ja men det är så det är"-argumentet.

Henry Rollins förstår mig, han är lika arg som mig. Han har lika svårt för andra människor som mig, han pratar lika mycket som mig. "


Det är mitt favoritcitat av Rollins. Jag lever egentligen för att bevisa att jag inte är så värdelös som de många gånger intalat mig att jag är. Det var Rollins som sa till mig att läsa allt jag kommer över, att ha en åsikt om allt. Jag vill tro att han precis som jag drivs av utanförskapet i ett samhälle som vi inte riktigt förstår.



 Alla dessa hjältar har ett gemensamt självförakt men ändå någon slags insikt om vad de är och vad deras uppgift är. Jag önskar jag hade den insikten själv men jag antar att det är något jag aldrig kan hitta i någon annan utan måste hitta själv. Jag har aldrig känt att jag passar in, kanske gör jag det men jag förstår det inte. Kanske är det så här för alla även om det känns som jag är ensam med en fot över kanten.