ångestcancer
Jag är ett "fuck up", det är vem jag är och det är framför allt det jag gör. Jag vet inte varför jag är så bra på att sabotera för mig själv det bara blir så. Det spelar ingen roll om det är utbildning, jobb, förhållanden eller bara små vardagliga saker, jag lyckas alltid förstöra allt. Ibland undrar jag om det är medvetet, att jag inte kan unna mig att var nöjd och glad. Det är som varje gång jag byggt upp något så måste jag slå mig själv tills jag mår dåligt igen. Att må dåligt på grund av mig själv har blivit ett slags normaltillstånd som jag strävar efter.
Jag är 28 år gammal och jag har krossat alla mina chanser att faktiskt bli någonting i livet. Jag kommer aldrig att påverka eller ens spela någon roll. Inte ens de enklaste uppgifter klarar jag av utan att göra en "fuck up",. Jag brukar referera till mig själv som en anti-midas, allt jag rör blir till skit och i slutänden hatar alla mig. Jag hatar mig mest av allt. Jag hatar att jag projicerar alla mina svagheter på andra och sen klankar ner på dem för att försöka må bättre. Jag hatar att jag är så osäker på mig själv. Jag hatar att jag är rädd för andra människor. Jag hatar min ångestcancer och att den alltid är närvarande.
Jag vill kunna sova som vanliga människor, utan att huden känns som papper och madrassen som spikar. Jag vaknar alltid av att jag tror att jag blöder ur min rygg. Jag drömmer om att hänga mig själv men att repet inte är tillräckligt långt. Mitt rep är spunnet av all min ångest och alla min val som visat sig vara fel. Jag är inte frisk, jag hatar för mycket för att vara det. Allt jag någonsin gjort har varit fel, eller ibland känns det så i alla fall. Jag kan inte öppna mig för andra, jag är rädd att jag ska infektera dem också med mitt hat. Jag är rädd att de ska se det som de redan vet om. Att de ska säga "Jag visste hela tiden att du var rädd och svag".
