Till ingen alls
Hej
Det är jag igen, jag vet att det var länge sen jag skev men det kom lite i vägen. Vi ses ju aldrig nu för tiden men jag hoppas allt är bra. Jag hörde att du flyttat lång bort och börjat om. Jag hoppas att du trivs och allt blev som du drömt om. Jag är kvar där jag alltid varit och jag slänger bort så mycket tid med att gå längs spåren jag själv har gjort. Konstigt nog så leder de aldrig hem igen.
Jag reste tillbaka men det fanns ingenting för mig där. Alla är främlingar och jag har inget att säga längre. Jag undrar om du känner likadant eller om du till slut slöt fred med den där staden och dess gator. Ibland undrar jag om jag någonsin egentligen tog mig där ifrån. Den hemsöker mig rätt ofta men jag försöker glömma allt det där. Jag gick en sväng genom stan och det är som tiden stått stilla. Jag var tvungen att stanna på bron över ån och föröka minnas hur det egentligen var, men jag minns ingenting som är sant
Jag har förlorat ännu en vän. Det är som tiden stannat i det ögonblicket. Sorgen har mig i sitt grepp och ibland vet jag inte var jag ska göra av mig själv. Vi kommer inte att leva för alltid och det är för djävligt. Hur ska vi då hinna med alla våra drömmar?
Jag hoppas du fortfarande jagar dina drömmar och att du inte bara gav upp som jag. Livet går vidare och jag försöker hänga med men det är svårt. Jag har blivit äldre och det känns om jag blivit kallare och kanske tystare. Det är tyst i huvudet också för första gången, eller så har jag bara slutat lyssna. Tomheten är kvar men den skriker i alla fall inte. Hela livet har passerat förbi mig och jag vet inte varför jag fortsätter leta efter något jag aldrig kommer att hitta.
Jag försöker ta tillvara på så mycket jag kan av livet men som du vet så är jag inte så bra på det. Det var alltid något som var fel eller hur? Mina djupsinniga känslor vann alltid över mig, galen förödelse i livlös tysthet. Men du vet ju allt det där. Hoppas du kan få någon glädje i att höra att det inte är så längre. Du fick kanske rätt till slut, jag är inte så illa som jag tror. Jag har fortfarande monster men de inte så stora som jag minns dem. Jag gömmer dem nu för tiden så att ingen annan får se, det har jag lärt mig nu. Ingen vill se vad som finns bakom min fasad.
Vi kanske ses någon gång. Vi kan kanske skratta tillsammans över en kopp kaffe och berätta historier som vi båda kan slutet på och låstas bara för en stund
Det är jag igen, jag vet att det var länge sen jag skev men det kom lite i vägen. Vi ses ju aldrig nu för tiden men jag hoppas allt är bra. Jag hörde att du flyttat lång bort och börjat om. Jag hoppas att du trivs och allt blev som du drömt om. Jag är kvar där jag alltid varit och jag slänger bort så mycket tid med att gå längs spåren jag själv har gjort. Konstigt nog så leder de aldrig hem igen.
Jag reste tillbaka men det fanns ingenting för mig där. Alla är främlingar och jag har inget att säga längre. Jag undrar om du känner likadant eller om du till slut slöt fred med den där staden och dess gator. Ibland undrar jag om jag någonsin egentligen tog mig där ifrån. Den hemsöker mig rätt ofta men jag försöker glömma allt det där. Jag gick en sväng genom stan och det är som tiden stått stilla. Jag var tvungen att stanna på bron över ån och föröka minnas hur det egentligen var, men jag minns ingenting som är sant
Jag har förlorat ännu en vän. Det är som tiden stannat i det ögonblicket. Sorgen har mig i sitt grepp och ibland vet jag inte var jag ska göra av mig själv. Vi kommer inte att leva för alltid och det är för djävligt. Hur ska vi då hinna med alla våra drömmar?
Jag hoppas du fortfarande jagar dina drömmar och att du inte bara gav upp som jag. Livet går vidare och jag försöker hänga med men det är svårt. Jag har blivit äldre och det känns om jag blivit kallare och kanske tystare. Det är tyst i huvudet också för första gången, eller så har jag bara slutat lyssna. Tomheten är kvar men den skriker i alla fall inte. Hela livet har passerat förbi mig och jag vet inte varför jag fortsätter leta efter något jag aldrig kommer att hitta.
Jag försöker ta tillvara på så mycket jag kan av livet men som du vet så är jag inte så bra på det. Det var alltid något som var fel eller hur? Mina djupsinniga känslor vann alltid över mig, galen förödelse i livlös tysthet. Men du vet ju allt det där. Hoppas du kan få någon glädje i att höra att det inte är så längre. Du fick kanske rätt till slut, jag är inte så illa som jag tror. Jag har fortfarande monster men de inte så stora som jag minns dem. Jag gömmer dem nu för tiden så att ingen annan får se, det har jag lärt mig nu. Ingen vill se vad som finns bakom min fasad.
Vi kanske ses någon gång. Vi kan kanske skratta tillsammans över en kopp kaffe och berätta historier som vi båda kan slutet på och låstas bara för en stund
