oprofessionell

Det finns en artist som jag aldrig riktigt blir klok på och det är Lars Winnerbäck. Han blandar geniala låtar med rent nonsens. Han kan utan att skämmas häva ur sig en dödsynd som "men jag älskar min tjej" och lite senare framstå som knivskarp med " Vad ska vi göra med vår tro, vad ska vi göra med vårt hopp, vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?" i samma låt.

Fast jag har ett speciellt förhållande till Herr Winnerbäck och hans musik. Det var en ensam vår 2002 i Linköping, jag var nydumpad och lämnad för en annan man och Lars var där med sina ord om manliga känslor som var så där bittra och svarta som bara en lantis i stan kan bli. Jag gick från bolaget i stan med en ny flaska att gömma mig i och lyssnade på "varning för ras"

"Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra

det tog lite kraft, men trots allt var det skönt

att det gick som det blev, att det blev som vi sa"

Jag vill säga nåt nytt, men det känns inte lönt

Du har nån i handen, jag skiter i vem

Jag ser er på håll när jag skyndar mig hem

genom vitt och grönt"

Han var en ensam man med en gitarr, precis som jag kändes det från. Kanske var det sista gången jag hittade en artist och jag var så naiv att jag fortfarande trodde på hands ord. Han kände det som jag kände, utförskapet och sveket. Det var den västa tiden i mitt liv mest för att jag inte hade någon kontroll över vad hände mig, det är enda gången som det inte var självförvållad misär. Den där våren är anledningen till att jag fortfarande går in i mig själv och låter det tunga mörka molnet lägga sig över mig.

Jag låg på en väns golv och berättade hur jag hata mitt liv och hon förklarade vikten av att ha en bra relation till sin matta och Lasse sjöng om att vara singel i bakrunden.  Våren gick och skivan Söndermarken dök upp i butikerna. Jag försökte hitta grund att stå på men det visade sig vara ett flak öl, blodiga knogar och långa timmar lyssnades på låten "faller". Vi har en del historia Lasse och jag, ingen vacker sådan men ändå historia.

"jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret

inget värt nåt som inte inger hopp

jag rusar inte längre erat lopp

jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret

jag gömmer mig, värjer mig"

Sedan dess har han blivit nationalskald och jag har väl nyktrat till hyfsat i alla fall men i går kom han till stan. Jag kan inte säga att jag hade några förväntningar på den hela men jag blev riktigt imponerad. Efter att ha sett ett ointresserat Kent i Stockholm så behövde jag få se lite passion på en scen igen och det var exakt det jag fick. Han älskar sina låtar den där mannen och han älskar att spela för oss. Att köra extra nummer efter extranumrerarna ensam med en gitarr och en enda lampa på sig och därmed överglänsa allt annat jag sett live i år var ett privilegium att få bevittna. "Ni kan få hem, men jag kör en till" sammanfattar precis det musik handlar om för mig. Att skita i allt och bara köra efter bästa förmåga. Jag trodde aldrig att det skulle vara Winnerbäck som skulle visa mig att den andan finns kvar idolträskets år 2007.