Det är en lång väg kvar
Jag står i fönstret och tittar på solnedgången. Dinosaur Jr. Låter ännu ett förlösande gitarrsolo ljuda i bakgrunden. Jag vet inte varför det alltid känns som man borde röka en cigarett när man lyssnar på J:s gitarrsolon. Det känns som mina tankar vandrar ikapp med hans fingrar och de bara svävar iväg så där som bara ett solo från garagerockarna kan. Undrar hur många drömmar som skapats till de här tonerna, drömmar om ett annat liv långt borta från vardagens tristess. Undrar hur många som nådde fram till de drömmarna.
Allt runt mig förändras nu, folk förändras. Mina vänner börjar bli vuxna och de skaffar familj. Är det deras dröm? Jag vet inte, jag vet att det inte är min i alla fall. Inte just nu. Jag har mycket kvar att göra än. Ställen att vara på, folk att träffa, saker att känna.
En del av oss kommer aldrig att skaffa familj eller ens bli vuxna. När Tomi gick bort så kändes det som jag fick en påminnelse om att inget är för evigt. Jag saknar honom väldigt ofta och jag vet inte riktigt var jag ska göra av de känslorna. Det är konstigt men varje gång jag hör "Further on (up the road)" med Springsteen så tänker jag på Tomi. Jag är inte religiös och jag tror inte på något liv efter detta men det känns ändå tryggt att höra Bruce sjunga
Where the way dark and the night is cold
One sunny mornin' we'll rise I know
And I'll meet you further on up the road.
I Bossens röst finner jag min tröst, han skulle aldrig ljuga för mig. Han är precis som jag. Precis som J i Dinosaur Jr. Han är med oss och det är vi mot världen. Eller det var det i alla fall, nu vet jag inte riktigt längre. Ibland är det som om jag faller genom natten och jag ger in till alla dåliga drömmar där inget är som det borde vara. Det är fortfarande en lång väg kvar innan vi möts. Natten blir till dag och jag kommer tillbaka hit och det enda jag minns är att det är en lång väg kvar. Jag skrattar till i mörkret för att hålla demonen på plats och det finns någon slags kall tröst i gryningens bleka ljus.
Jag går upp och drar igång Cd-spelaren igen. Keith Caputo sjunger om sin insikt i sin konstiga sexuellitet. Jag tror jag vet vad han menar, jag är inte heller som jag brukade vara.
Paralyzed in sensitivity
I smoked a drink, humor is coming over me
I sprung a leak on society
Ignorance, it used to follow me
Treachery and hypocrisy
I figured out my crazy sexuality
I'm not the way I used to be
Cleanliness has thwacked me off my feet
