Född att förlora, lev för att vinna
Jag tror jag är uttråkad. Jag kan inte hålla ordning på om det är måndag eller onsdag. Det känns som jag måste bryta mönstret på något sätt. Stig upp, var på skolan inom en timme, gå på förläsning, plugga, drick kaffe, ät äcklig plastsmakande lunch ur matlådan, plugga mer, drick kaffe igen, plugga, gå hem, träna, umgås med flickvännen, somna, vakna, stig upp…ja, så håller det på dag ut och dag in. Städa, diska, tvätta lite ibland och bli full en gång under helgen.
Skulle inte livet vara ett äventyr? Att leva på existensminimum är inte vad jag kallar ett äventyr, jag kallar det ett billigt substitut för ett liv. Jag skulle ge vad som helst för att vara med om något ovanligt. För ett par år sedan var varje dag fylld med galna upptåg och hinder som behövde forceras, nu är det mest spännande som händer att en kasse går sönder på vägen hem från hemköp.
Var det jag som tappade bort mig eller har hela världen gått in i dvala. Jag kan inte säga att jag hatar mitt liv med samma inlevelse som förr. Jag älskar inte mitt liv heller, det bara är på något sätt. Att börja bli vuxen suger verkligen, jag har för mycket rock ’n roll i blodet för att kunna hantera det här.
Jag vill inte vara nöjd, jag vill inte vara glad. Jag vill inte bli en sån där människa vars höjdpunkt på dagen är att runka i duschen innan man går till ett tråkigt jobb. Man kan bara inte ge upp så där. Livet är en jävla strid som man är född att förlora, men som man borde leva för att vinna
