oprofessionell

Jag tränar hårt. Kampsport och tungt stål. Svett, blod och ömmande muskler. Det har blivit min rustning och det klister som håller ihop från världens spjut och stenar. Hur hårt jag än tränar så kan jag aldrig riktigt fylla det där tomrummet som jag bär på. Jag tränar för att allt som inte är perfekt är per definition defekt och är därmed överflödigt. Strävan efter perfektion är den enda drift jag tror existerar.

Övernaturliga inslag. Få saker är svårare att balansera på berättandets vassa egg utan att begå harakiri än övernaturliga inslag. Problemet blir ofta att det övernaturliga blir en MacGuffin som driver handlingen framåt eller låter den stå och stampa. Det krävs mer än ”hon kan prata med spöken, det gör hon också varje vecka” för att fånga min uppmärksamhet. Så med det sagt ska vi kika på lite serier som rör sig ofarligt nära mörkret och som lyckas vara mer än  O.C med spöken.

 

"We live in a world where too many people won't go far enough... won't do what they know is right... what they believe. I don't know how or why it got this way but the world has become so complicated, to involve yourself in someone else's problems is to invite them needlessly on yourself."

Serien utspelar sig under slutet av 1990-talet i Seattle som inte var helt oviktig ur kulturell synvinkel under nämnda årtionde. Vi hade haft en enorm ekonomisk kris och optimismen från 80-talet hade blivit slaktad snabbare än Kurt Cobain kunde väsa ur sig frasen ”Load up your guns and bring your friends”. Det fanns inget glammigt med 90-talet och det kändes faktiskt som att mörkret sänkte sig över världen och millennieskiftet skulle bli en symbolisk pånyttfödelse. Men det fanns också en oro, kanske var det slutet på världen som närmade sig. Många kände sig alienerade av den nya teknologin som växte fram och rädslan frodades. Det är denna rädsla och oro som Milennium tar tillvara på och bygger hela sin mytologi på .

Millennium tar sin tid och lämnar inget åt slumpen. Alla pusselbitar läggs ut med största försiktighet och utan man har märkt det då har den vänt från seriemördarjakt till en studie i ondska som hela tiden har en fot kvar i verkligheten. Under den första säsongen så blir det aldrig helt klart vad som egentligen pågår men redan i första avsnittet så planterar de Frank Blacks förmåga att se vad mördare ser vilket givetvis är övernaturligt men det kan också förklaras med psykologi.

 

Serien tuggar på under första halvan av säsong ett som en vanlig kriminalserie med en stor skillnad, det finns INGEN comic relief här. Inte en enda gång drar man på smilbanden. Den ton som sätts är nattsvart och även Black och hans familj dras ner i mörkret. Det finns en ständig oro närvarande och just detta är det som gör serien till ett bortglömt mästerverk. Många av brotten som utreds har biblisk anknytning på något sätt. Det kan vara att offren placeras som Adam och Eva eller att någon mördar präster. Temat är ständigt närvarande med referenser till uråldrig ondska men alltid i mänsklig form. Från och med att Frank träffar på en man som bygger en ark så dras snaran åt runt honom. Plötsligt intensifierar ondskan sina anfall och allt blir ännu mer makabert och Franks fru och barn hamnar oftare mitt i allt det som han försöker skydda dem från.

 

 

Det som gör serien så bra är att karaktärerna känns mänskliga, det är Frank och hans familj som driver handlingen framåt. Frank är en älskande familjefar men han ser också djupt in i mörkret och får det svårare och svårare att skilja på sina roller. Hela tiden har man en känsla av att någonting större händer i bakgrunden och att det bygger sakta och säkert mot världens undergång.

 

Man mår dåligt av att se den här serien. Man minns oron och den gräver sig fram igen. Det är en tät skriven serie som inte gör misstaget att tro att tittaren är dum i huvudet och väljer därför att inte förklara allt. Skådespelarna är solida med Lance Hedriksen i spetsen, han har en mörk närvaro i alla sina scener som inte går att beskriva i ord. Hans fru Cathrine spelas med bravur av Megan Galliger som ger serien en klippa att stå på. En stark yrkeskvinna som har egna agendor som håller Frank kvar i ljuset och samtidigt hjälper honom att förstå offren och sig själv. Även familjens dotter spelas väl av Brittany Tiplady som lyckas med stordådet att inte vara ett irriterande barn på TV. Hon får nämligen vara ett barn och bete sig som ett barn och säga saker som barn säger. Befriande minst sagt.

 

Det finns små subtila saker som hur de ljussätter Franks hem och hur det ändras under säsongens gång från ljust och tryggt via att rummet intill alltid är mörkt till att nästa alla scener utspelas i mörker även hemma.  Frank Black har ständigt en fot över kanten till avgrunden och i varje avsnitt ser vi vad som finns där nere och förundras över mänskligheten och vad den gör mot sig själv.

 

Rotar runt i skivarkivet idag, vet inte riktigt vad det är jag letar efter men jag hittar många bortglömada skivor som behöver återupptäckas. Ganska höga High Fidility-vibbar när man försökar spåra sig själv genom sin skivsamling. Hur kommer man egentligen från Iron Maiden till Kent via Skunk Anansie och Wildshearts.

 

 

 

 

Spotify : Bruce Dickinson – Skunkworks

Mööök. Nu är jag trött på mitt jävla gnäll och nu tänker jag börja skriva om saker som gör mig glad i stället för den här skiten. Dags att bli nördiga...

Jag har en snara runt min hals, den vävd av  alla min hopp och drömmar. Allt som gick fel kväver mig nu, varför är jag dömd att leva. Kanske för att ta tillbaka allt det där som de tog från mig på galgbacken och se dem hänga med det rep som de hade gjort för mig.

En tyst vampyr just uppstigen ur en grav. Jag är fortfarnde tyst i mörkret. Det enda tecknet på andning är en ryckning i mitt skinn. Det enda tecknet på liv är ett hjärta som slår. Vad krävs för att öppna mina ögon. Vad krävs för att känna glädje eller smärta. Golvet och taket  kryper närmare men dörren är stängd. Jag har läst alla böcker om att må dåligt, jag vet sanningen och jag vet att jag har rätt. En dag kommer du fruka mig i väntan på natten.

Ett drunknande sinne ser dagsljus, jag kommer upp för luft. Jag vet att de bevakar mig, det är därför jag är tyst som en mus. Jag vet inte vad kärlek är men jag vet vad som känns rätt. Jag känner min sjukdom varje natt.Min TV fyller min värld med ljus, tjugofyra timmar med ett allseende öga. Det finns ingen väg ut här ifrån. Ingen väg ut.

Har du hört vad de säger på TV. De säger att allt som vi byggt kommer dö. De säger att våran jord är sjuk och vi kommer gå under. Han ser sig om i världen och han ser rädslan frodas, det finns ingen chans att vi överlever det här. Vi kan bara sitta och vänta på att något kommer hända, på en katastrof som är värre än något som vi någonsin sett.

Jag känner mig förd bakom ljuset.

Jag packar ned allt i lådor, hela mitt liv får plats fyra små lådor. Det är allt jag har som betyder något, fyra bruna lådor. Min musik, mina spel och mina filmer. Världsliga löjliga ting men jag kan spåra mig själv bakåt längs minnen och känslor som jag egentligen hade glömt.

Varje gång jag packat ned mina saker så har det varit ett tvärt slut på en del i mitt liv, symboliskt har jag brutit upp och börjat om. Den här gången så vet jag inte vad det är jag gör. Jag har inte tänkt så mycket på nästa steg. Allt jag vet är att jag är rädd.

Jag ville aldrig bli som dem, jag ville aldrig få den där tomma blicken som skvallrar om att jag givit upp. Jag vet inte varför jag är så rädd för att växa upp. Jag ser bara inte någon poäng med det. Jag vill inte ge upp mig själv. Det handlar alltid om mig, min värld är så liten att den inte är större än mig själv. Jag vill inte släppa in något som förändrar den världen för det är allt jag har. Fyra små lådor av mig.

"Alla dör". Det var du som sa det först. Ditt arv är depression, sorg och känslan av att vara missförstådd. Jag förstod dig alltid Herr Steele. Jag trodde att du var som jag , en broder i misär. Din basstämma mässade om kristna kvinnor, blod och eld men framför la ned det som skulle bli min lag:

Hej

Åren faller och jag blir äldre. Det blir tyst, jag brinner inte som förr. När mitt bläck tar slut skriver jag inte längre i blod för att få det ur mig. Jag längtar inte längre bort som jag brukade göra. Kanske är det en krypande insikt om att det inte är annorlunda där borta, jag är inte annorlunda någon annanstans.

 

Gamla problem känns konstigt avlägsna men framtiden lika oviss som alltid. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv men jag lär mig att leva med mig själv och att leva med andra. Jag tappar kontakten med saker, jag orkar inte hålla fast. Ibland vaknar jag av att jag tror att jag ser ljuset i slutet på tunneln. Jag vet inte vad det betyder, jag är trött.

 

Jag minns en trappuppgång och låda från Ikea med hel a mitt liv i. Jag hörde Kent sjunga  

 

” Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid”

 

och jag tänkte ungefär så är det, men det var så länge sen att jag nästan glömt att det hänt. Jag glömmer mer och mer och jag önskar att jag kunde minnas vad det var som gjorde så ont. Smärtan gav något slags mening till varandet. Den är ersatt nu, det finns bara varandet och ibland står jag inte ut.

 

Minnen blir skuggor från igår som flyter in i varandra. Vad var det som hände och vad var det som kändes. Det är inte samma sak. Jag kan inte se skuggorna när jag stirrar i ljuset. Men när natten blir till dag minns jag sällan allt det där. Det är bara ännu en dag i ännu ett år som går.

Ledig idag,  lite konstigt att vara det mitt i veckan men ändå välbehövligt. Räknade ut att jag tränat två pass om dagen i tre veckor utan uppehåll så det kanske är så konstigt att jag känner mig sliten. Glömmer lätt bort att kroppen behöver återhämtning ibland, specielt nu när det varit så intensivt ett tag. Sista tävlingen på ett tag nu på söndag hoppas att det går bra, vore skönt med ett bra avslut på terminen.

Köpte lite otippat ett nytt spel till Playstauon 2 igår. Persona 4 heter det och är ett JRPG.  Jag är inget fan av japansk kultur och har aldsrig förståt varför så många svenskar verkar så inne på det. Spelet är någon slags highschool-simulator/deckare/deungoncrawler-crossover som verkligen känns superjapanskt men ändå så gillar jag det än så länge. Egentligen så köpte jag det mest som ett tidsfördriv till inFamous dyker upp.



Känner mig lite off idag och har ingen lust med något större. Har mest spelat tv-spel och lyssnat på musik hela dagen. Kan inte bestämma mig för vad jag vill lyssna på så det blir mest Faith no more och Black Flag. Provar att casualblogga lite för att fördriva tiden tills det är dags att gå och träna lite. Blir nog bara lite teknikrull idag och sen streach. Ska bli skönt att få tävlingen gjord så jag kan vila lite nästa vecka och koncentrera mig på styrketräning.

Oroar mig mycket för framtiden just nu. Känns som jag blir av med jobbet rätt snart och jag har ingenstans att ta vägen när det väl händer. Vore skönt med lite trygghet i livet så man bara kunde slappna av och njuta någon gång. Just nu kan jag inte sluta tänka på vad jag ska göra när jag inte kan betala hyran längre. Mediernas eviga malande om finaskriser och nattsvart arbetsmarknad gör ju inte att dte är lättare att somna på kvällen. Får man tro Dagens Industri så kommer ingen någonsin att få ett jobb igen. Jag vet att det bara är skräckporpaganda för att sälja mer men det ligger ändå där och gnager. Kanske därför jag tränar så mycket just nu, det är enda gången jag inte tänker tanken "Snart är det kört"

Lördag morgon mulet och ovanligt tyst i staden. Jag har en kopp varmt kaffe i handen och lyssnar på Promoes nya skiva "Kråksången". Bra grejor, kul med bra hip hop på svenska. Det har en tendens att bli lite väl ghetto för min medelklassångest. Hörde låten "Svennebanan" på radion här om dagen. Det känns som det blivit en missuppfattning längs vägen där någonstans. De som antagligen kommer dansa till den här låten på ett Harry's nära dig ikväll är samma personer som Promoe häcklar i låten.  För oss som varit med ett tag så är det sen så kallade "In bloom"-effekten, samma svennebananmänniskor spelade luftgitarr till Cobains giftigaste angrepp på 90-talet.

Jag såg någon jag en gång kände när jag gick genom staden. Jag vet att det var något jag skulle ha sagt men jag har glömt bort vad det var. Jag vet att jag gjorde så mycket som var fel men inget var menat som en elakhet. Jag såg dig försvinna bland massa folk och jag undrar om jag verkligen såg dig eller om det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt igen.

 

Jag undrar ibland om du någonsin hittade det som du letade efter. Jag har hört att du har det bra från en vän och jag hoppas att det är sant. Det känns som det var så länge sen som vi satt på en solig tågstation och väntade på det tåg som skulle ta oss långt bort och till något nytt. Men där väntade bara samma gamla tvivel

 

Vi ljög och vi fuskade med allt som var viktigt. Ingen sa någonsin att det var fel och kastade bort allt vi hade för vår fula stolthets skull. Jag litade aldrig på mig själv efter den där kalla vinterdagen när hela värden dog. Jag lärde mig att älska igen men såren läkte aldrig helt. Jag bara lärde mig att leva med dem

 

Det känns som jag aldrig blir färdig med något, att jag alltid kommer till korta. Jag borde vara något mer än vad jag är. Just nu måste jag gå till jobbet bara för att skynda hela vägen hem. Alla mina tvivel är de förrädare som får mig att förlora det lilla goda jag ibland vinner genom att få mig att inte våga.

 

Jag går längs samma gator som jag alltid gått och tänker på samma saker som jag alltid tänkt. Jag vet inte om det är jag som sitter fast i mig själv eller om världen växer lika fort som jag. Jag är vuxen nu och allt det som en gång var viktigt spela ringen roll hr hårt jag än försöker hålla fast

 

Jag önskar jag vågade vara öppen, att jag vågade vara svag. Men den meningslöshet jag känner är allt jag någonsin förstår mig på. Vad i livet är värt något om man inte vågar? Jag önskar jag hade ett svar, en enkel väg att gå men jag passar aldrig in i facit.

 

Men det är snart helg nu och då går vi nog ner mot stan för att se solen gå ner bakom tornet. Kanske känns allt bättre då bland larmet och doften av utspilld öl. Kanske finns det ingen morgondag att frukta. Kaniske är det så att vi inte riktigt har levt än trots att vi börjar bli gamla.

det går över

                                          vi behöver någonting nu
 det går över

Det kanske är dags för mig att lämna en del saker som varit en så stor del av mitt liv. Jag har tränat kampsportat länge nu men jag känner att glöden håller på att rinna ut. Ofta känner jag att jag inte vill vara på träningen längre eller hålla i träningen. När jag önskar att jag var någon annanstans så vet jag inte vart jag hellre vill var a. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill inte vara alls ibland.  Jag kommer inte vidare, jag blir inte bättre, jag orkar inte lägga den där sista energin för att komma hela vägen.

 

Jag känner att jag tappat bort mycket av passionen i mitt liv. Ibland känns som att jag inte ens orkar öppna ögonen för att se mig omkring, jag har slutat bry mig om min omvärld. Det har varit så mycket osäkerhet kring allt jag gör att jag krupit in i mig själv för att slippa se och känna. Att ständigt att oron om pengar, arbete och framtid över mig är som att ha huvudet i ett svart moln av depression. Jag kommer aldrig undan det där molnet. Det förmörkar min syn på allt.. Jag är så trött på alla negativa känslor men jag orkar inte bryta trenden. Det är som att jag blir sjuk och trött av att vara sjuk och trött. Jag kan inte minnas när jag var glad senast. Det är som att positiva saker rinner av mig och det negativa fastnar.

 

Just så kommer all negativitet ut på träningen. Jag är så trött på att jag ”måste” gå dit även när jag inte vill. Ibland struntar jag i att klappa när folk stryper mig bara för det är så skönt att känna världen och all skit som är i den försvinna ett tag. För fick jag alltid lite dödsångest när jag blev strypt. Den är borta nu. Jag skrämmer mig själv med min egen destruktivitet.

 

Jag känner att jag kämpar med tänder och klor för min sport men att det inte leder någonstans. Jag vill kunna göra mer men jag orkar inte längre. Jag vill att alla ska träna och bli bra men jag vet inte vad jag ska säga och göra längre. Det spelar ändå ingen roll ingen verkar bry sig längre. Det värsta är att jag inte längre orkar hålla mitt skådespel vid liv, jag orkar inte låtsas att jag bryr mig inför andra. Jag har kämpat i fem år med sport ju-justun och verksamheten runt den och det enda jag kan visa upp är en bruten kropp och en känsla av att jag misslyckats.

 
När den här panikångesten kommer över mig så kan jag bara skriva för att bli av med den. För att försöka få den ur systemet. Ibland blir den mindre när den är i skrift, ibland så får jag ordning på mina tankar när de faktiskt kommer ur mig. Jag pratar mycket men jag säger aldrig någonting. Jag är dålig på att berätta vad jag egentligen känner och tycker. Just nu känner jag en slags hopplöshet inför allt. Att jag lagt så mycket energi på andra ska få träna och bli bättre att jag själv stannat helt och att jag inte orkar jobba ikapp. Att det kanske r dags att sluta och göra något annat ett tag. Göra något roligt för en gångs skull.

 

 

Jag har aldrig varit bra på det här, livet alltså. Det blir aldrig som jag tänkt mig och jag glömmer alltid bort vad det var jag hade tänkt mig. Jag har haft för mycket tid med mig själv och mina tankar och allt känns så meningslöst igen. Det är alltid en märklig tomhet som kommer över mig när jag återvänder hem. En slags påminnelse om att jag alltid misslyckats med allt jag gjort.  Jag har tänkt mycket på framtiden eller rättare sagt den brist på framtid jag lider av just nu. Jag sitter i en återvändsgränd byggd av alla felaktiga beslut som jag gjort.

 

Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag valt andra väger och andra dörrar genom livet. Jag skulle ha gjort allt för att passa in och gjort som alla andra,. Ensam är inte stark det är bara ensamt och värdelöst. Jag inser nu hur lite mins önskningar och min vilja påverkar min framtid.  Jag borde ha blivit något annat, jag borde ha satsat på andra saker. Jag borde ha varit mogen och haft ordning på mina prioriteter. Jag borde ha ställt in mig i ledet. Ni hade rätt jag hade fel, ni vann jag förlorade. Det är för sent för mig nu. Jag har inga fria vägar ut

 

Jag borde tänka positivt. Kanske är slutet på någonting början på någonting nytt. Jag har glömt hur man gör, jag har glömt hur det känns. Jag sitter fast i mig själv. Jag vill ändra mig men jag vet inte hur. Kanske kämpar jag mot väderkvarnar av gammal vana. Men jag ser inget annat, de brukar ju stå där. Jag vet att ingen annan ser dem, men jag ser aldrig något ljus i tunneln. Där finns bara ett godståg som kommer mot mig. Jag är lika trött på mitt gnäll som alla andra är men när man bara ser mörker är det svårt att hitta ut ur sig själv.

 

Snälla hjälp mig, jag klarar inte av ensamheten i huvudet längre. Snälla hjälp mig, jag vill se något mer än mörker. Snälla hjälp mig, låt mig få känna något annat än skam en enda gång

 

Jag borde skriva oftare här men "vuxenlivet" är ganska tråkigt och tryggt.. Klockan ringer man går upp. Man går till jobbet och kväver själen ett tag med arbete. Man går hem och begrundar vad man gjort. Man tränar och sedan åker man hem och sover. Repetera tills man inte orkar mer.

Det finns en känsla av meningslöshet som inte går att få bort. Med andra ord är allt som det alltid varit förutom att Axl Rose faktiskt har fått ur sig en skiva. Kanske är miraklernas tid inte helt förbi. Det är det största som hänt (och lite mer osannolikt) sen Jesus gick på vatten. Jag är väl än av de få som faktiskt gillar personen Axl. På något konstigt sätt tror jag mig förstå honom. Han är som mig fast han har råd att vara det fullt ut. Som alltid så lyckas han prångla ur sig texter som träffar i det där stället där själen brukade sitta.


Det är snart jul men det känns inte så än. Jag väntar fortfarande på att någon form av julstämning ska ramla ned från himlen och göra mörkret lite lättare. Men jag har ingen större lust att åka hem, det känns inte som hemma längre. Familjen inte så familjär och alla fiender vet mitt namn. Det är något som inte stämmer, det ligger något otäckt i luften som alla ser men ingen vill prata om. "I'm the asshole" så det är ingen som lyssnar på mig ändå.



 

Måndag en blåsig höstdag klockan halv tre kommer Jockes ord över mig och jag förstår plötsligt vad det är jag vill att han ska mena. Jag inser när man är ensammast i Sverige, när det är VM i att hålla färgen.

Jag lägger alla drömmar i en ask. Den tiden är över nu, det är början på en ny. Ett skrivet kontrakt som ett facit till allt som jag sagt. Alla chanser jag har tagit, alla vägar jag har gått har lett mig hit. Livet blir aldrig sig likt och jag har tröttnat på att fly.

 

 

 

 

Allt det jag strävat mot, det som ska komma är nu här. Det finns inget ”senare” det finns bara ”nu”. Har jag äntligen kommit fram? Jag såg någon från igår är här nu. Det är märkligt att det aldrig blir som man tänkt sig. Livet är konstigt ibland

 

 

 

 

En sista regnig dag utan något att göra. Bara jag och tystnaden tillsammans en sista gång. Jag trodde aldrig jag skulle leva så här länge, att den här dagen skulle bli min. Att jag skulle bli vuxen, att bli som de andra. Allt jag sagt var fel

 

Nu kan jag aldrig återvända…