oprofessionell

Jag känner mig gammal, trött och oinspirerad. Vet vad det är som händer just nu men jag är bara så orkeslös. Helst vill jag bara ligga och titta i taket hela dagen. Kanske borde jag komma bort ett tag, jag kan inte riktigt slappna av här. Trots att det egentligen borde vara lugnt nu så känner jag mig orolig och rastlös.

Jag är antagligen inte så bra sällskap heller för jag är lite väl inne i mig själv just nu. Det finns spöken som aldrig försvinner inser jag nu. Rädslan för att hålla för hårt gör sig ständigt påmind. Jag är antagligen världens sämsta människa att ha en relation till. Det dåliga samvetet av att jag inte är så bar som hon förtjänar plågar mig oavbrutet. Jag önskar jag var roligare och mer spännande men jag har bara tappat glöden just nu.

Jag vet inte vad allt det här beror på kanske är det bara att jag är trött efter allt jobbande i sommar. Jag hoppas det är så enkelt och att jag vaknar till liv igen snart. Den här dvalan gör mig nedstämd.

Tre dagar kvar på jobbet. Det ska bli så skönt att sluta på den där platsen. Att jobba där är en av de värsta saker jag gjort i mitt liv. Jag vantrivs verkligen. Folket är idioter och chefrna är något förvirrade. De tycks inte förstå konceptet sommarjobbare. Ingen av oss korttidsanstälda vill vara där egentligen. Jag har dessutom med hjälp av min stora trut och katiga attityd lyckats få sparken så jag sluter en vecka tidagre än beräknat. Det är det bästa som kunde hända. Jag hade inte klarat en vecka till.

Men nu är det snart slut och då är det bara att vänta på pengarna. Jag gillar att spendera pengar och nu är det ny förstärkare och högtalare som står på programmet. Men jag ska ruva på en del av guldet likt en drake så att jag har råd att göra vad jag vill senare i år.. Studielånet räcker inte särskillt långt när man lever som jag gör. Men jag har ingen lust att dra in på något heller.

 Helllre en helg i lyx, flärd och dekadens än och sen leva som en kyrkråtta än att vara en tråkig Svensson. Det är mitt sätt att leva. Och jag lever som jag vill och jag hoppas att alla andra hatar mig för det. Jag har varken tid eller lust och beklaga mig över hur skit allt är, jag vet att alla andra redan vet att livet mer elle rminde suger. Då får man göra det bästa av det och jag försöker göra det. Nån gång så kommer allt att hinna ikapp mig men va fan, jag är ung och det är då man ska leva och vara fri.

 NIkki Sixx sa en gång att vara ung handlar om: "The freedom to say fuck you". Det är en frihet jag mer än gärna begagnar.

Det var länge sen jag skrev men jag har haft mycket att göra. Jobbat skift i snart sju veckor nu och det tar på krafterna. Men nu är det sista veckan och det ska bli så jäkla skönt att återgå till vanliga livet i skolan. Annars har sommaren varit väldigt bra. Mycket fest och hängt med mina polare så mycket som jag hunnit.

Det har varit mycket musik i sommar, jag och P har inte haft tid men jag har hela tiden skrivit nya saker och nu kan vi börja skörda från den ansträngningen. P har också kommit igång och skriver fantastiskt bra låtar igen. Ibland så behöver man en liten paus för att få nytt liv. Jag tror så jäkla mycket på vår musik. Det är bra även om våra inspelningsmöjligheter är något begränsade. VI lär oss sakta hur vi ska få till det så det låter bra. Nu har vi i princip sex låtar klara.  

 Idag körde vi en riktigt bra session med P:s ny alåt och en ny från mig. Den ena låten putsades i på studiomaner medans min låt spelades in i två tagningar  live och tillsammas. Det kändes som det fannns en viss magii den tagingen som vi sparade.

Annrs har det varit en bra helg, blev bjuden på en rejäl fylla i fredags på Platens. Jag var kanske lite väl slirig på slutet men jag hade fan roligt. Dessutom har jag börjat träna igen efter ett långt och behövligt uppehåll. Det kändes underbart att rulla igång igen. Det kändes även extra bra när Johan sa att det var skönt att ha mig tillbaka. Det är då jag vet att det är där jag hör hemma

Ibland händer det saker som man inte kan förstå. Jag kan inte förstå att någon som har hela livet framför sig väljer att ta sitt eget liv. Jag kan inte förstå vad som gör att det går så långt. Jag kan inte förstå att ingen märkte någonting. Hur kan världens gladaste människa vara så olycklig. För bara en månad sen brottades vi och satt i ett fotbollsmål och pratade om framtiden. Nu finns det ingen framtid längre.

Det finns inga svar, bara frågor. Det enda jag vet är att livet är värdefullt, så värdefullt att det aldrig kan var a värt att dö för. Hur illa saker än blir så finns dt alltid en annan väg ut. Jag vet för jag har levt med självmordet hängande över mig så länge. Så många gånger som jag i tanken har levt ut det, men i sista stund så har jag alltid hittat något som gör det värt att leva vidare. Jag är glad att jag valde livet, jag har så mycket som jag aldrig trodde jag skulle få nu.

Jag är bara tjugofem år gammal, jag har också hela livet framför mig. Jag kanske har glömt många av mina drömmar, men det är aldrig för sent. Det finns så mycket kvar att känna och uppleva.  Jag önskar att alla kunde känna så, jag önskar att alla insåg hur vackert livet är.

Det är lustigt hur man egentligen aldrig kommer undan sig själv. I helgen var jag i Göteborg och beskådade Iron Maiden inför ett fullsatt Ullevi. Det var nästen en religiös stämning där inne och jag kände mig som jag var femton år igen och skrek med i alla låtarna.

Hela helgen var helt underbar, en kul roadtrip med polarna från Linköping och sen få stråla samman med alla gamla vänner hemifrån. Det var skönt och tänkvärt att man har så många vänner som man faktiskt har. Det var länge sen jag flyttade hemifrån men ändå så är de kvar nästan hela gänget. Vi träffas inte så ofta men när vi väl gör det så är det desto roligare.

Jag trodde att Maiden var något jag lämnade kvar när jag flyttade men när de väl är här så åker jag och tittar på dem och får samma nostaligitrip varje gång. Jag anat att det betyder att de ligger bakom mig lite grann eftersom det är just nostalgi. Men de är mina musikaliska rötter även om Kent, Broder Daniel och hundra andra band tagit deras plats. Från att vara varje dags bakgrundsmusik har de blivit något speciellt, ett minne av en tid som är en så stor del av vem jag är

Nu är man tillbaka i Linköping och jag ska snart cykla till jobbet, det känns som den helg som gick var en annan värld. Men det är ännu ett minne för livet.

Ibland är ensamheten allt jag har. Jag har många gånger valt att vara ensam. För mig är ensamhet en slags trygghet. Jag förstår att andra inte förstår, jag är van vid det. Jag är ofta en väldigt deprimerad människa. Jag vet inte varför jag är det jag bara är det. Jag antar att det bara är något fel på min hjärna. Kanske hänger det ihop med min känsla av ensamhet.

Förutom ensamhet är utanförskap det jag känner oftast. Jag känner inte att någon samhörighet med andra människor. Jag gillar ofta inte andra människor. Jag vet inte vad det beror på heller, kanske jag bara är ett pucko.

Många som inte känner mig säger till mig att jag måste vara lycklig nu när jag har en flickvän. Jag svarar alltid nej på den frågan. Då tycker de att jag är en idiot och att jag dessutom är okänslig. Jag gillar nog inte andra människor för att de inte förstår mig. Jag tycker jättemycket om min flickvän och hon gör en del av mig hel och jag mår bra av henne.

Men att säga att jag är lycklig vore att ljuga. All ångest och självförakt försvinner inte bara för at man har någon. Jag kan inte tänka mig att det är så för någon människa. Jag känner mig fortfarande värdelös och oförlåten. Jag tror aldrig att något kommer att ändra på det. Jag är en hemsk och miserabel människa på så många sätt.

Att vara mig är att ha berg och dalvana. Jag vet aldrig hur det kommer att kännas när jag vaknar. Även om jag är glad när jag ska gå och lägga mig så kan jag vakna i totalt mörker. Det tär lika mycket på min omgivning som p mig själv. Men i ensamheten spelar det ingen roll där är det bara jag. Därför har jag ett behov av att vara ensam ibland. Men just nu saknar jag henne. Ibland är jag rädd att hon ska glömma bort mig och göra som alla före henne. Bedra mig , ljuga för mig, anklaga mig för allt som är fel.

Men jag måste tro att det inte är så nu, jag måste tro på bättring. Jag måste tro att allt inte är mörkt och ondskefullt. För min egen skull om jag någonsin ska ta mig ur den här depressionen .

Hela mitt liv har jag haft en apa på min rygg. Varje gång jag försökt säga något smart så har det blivit apan som tjattrat i stället. Varje gång jag försökt ta mig någonstans så har apan slängt ett bananskal som jag halkat omkring på. Jag har verkligen försökt skaka av mig apan under så lång tid. Men apan är del av mig och vi har börjat bli vänner nu. Allt jag behövde göra var att ge den lille parveln en banan

Det här funderade jag ut på vägen hem från stan idag. Jag tänker alltid bäst när jag rör på mig av någon anledning. Jag tror att alla sångtexter jag skrivit de senaste året har varit under förflyttning. KAnske enda gången jag kopplar bort den vanliga blocken mot att våga ta ut svängarna med mina ord.