Berg och dalvana
Ibland är ensamheten allt jag har. Jag har många gånger valt att vara ensam. För mig är ensamhet en slags trygghet. Jag förstår att andra inte förstår, jag är van vid det. Jag är ofta en väldigt deprimerad människa. Jag vet inte varför jag är det jag bara är det. Jag antar att det bara är något fel på min hjärna. Kanske hänger det ihop med min känsla av ensamhet.
Förutom ensamhet är utanförskap det jag känner oftast. Jag känner inte att någon samhörighet med andra människor. Jag gillar ofta inte andra människor. Jag vet inte vad det beror på heller, kanske jag bara är ett pucko.
Många som inte känner mig säger till mig att jag måste vara lycklig nu när jag har en flickvän. Jag svarar alltid nej på den frågan. Då tycker de att jag är en idiot och att jag dessutom är okänslig. Jag gillar nog inte andra människor för att de inte förstår mig. Jag tycker jättemycket om min flickvän och hon gör en del av mig hel och jag mår bra av henne.
Men att säga att jag är lycklig vore att ljuga. All ångest och självförakt försvinner inte bara för at man har någon. Jag kan inte tänka mig att det är så för någon människa. Jag känner mig fortfarande värdelös och oförlåten. Jag tror aldrig att något kommer att ändra på det. Jag är en hemsk och miserabel människa på så många sätt.
Att vara mig är att ha berg och dalvana. Jag vet aldrig hur det kommer att kännas när jag vaknar. Även om jag är glad när jag ska gå och lägga mig så kan jag vakna i totalt mörker. Det tär lika mycket på min omgivning som p mig själv. Men i ensamheten spelar det ingen roll där är det bara jag. Därför har jag ett behov av att vara ensam ibland. Men just nu saknar jag henne. Ibland är jag rädd att hon ska glömma bort mig och göra som alla före henne. Bedra mig , ljuga för mig, anklaga mig för allt som är fel.
Men jag måste tro att det inte är så nu, jag måste tro på bättring. Jag måste tro att allt inte är mörkt och ondskefullt. För min egen skull om jag någonsin ska ta mig ur den här depressionen .
