Jag känner mig förd bakom ljuset.
Jag trodde att allt skulle bli enkelt när man blev vuxen. Acceptans skulle vara ledordet, vi skulle ha växt ifrån skolgårdsmentaliteten. Vi skulle få vara oss själva utan att någon tittar snett.
Men det är ju inte så.
I en värd där den finaste som finns är att vara som alla andra passar jag inte in alls. Jag känner mig mer utanför än någonsin. Jag har deras röster bakom ryggen, deras krav på att man ska passa in i mallen. Man ska definieras utifrån sitt jobb, sin utbildning och hur många rum man har. Jag bryr mig inte om det där, det är inte viktigt. Pengar är bara något som brinner och man klarar sig alltid. Utbildning är bara ett papper som säger att du antagligen inte ifrågasatte någonting på fem år. Ditt hus skyddar dig från regn, det är allt. Jag kan inte vara allt det där, det är inte jag.
Kanske tänker jag för mycket? Det är det som är mitt problem. Jag vrider och vänder på allt för att försöka se dess rätta natur. Allt sägs av en anledning, jag är inte intresserad av vad som sägs utan varför. Jag analyserar min omgivning memorerar allt son sägs och pusslar ihop en bild av världen. Just nu är jag intresserad av detsociala arvet. Jag kliver ur mig själv och analyserar vad jag gör och säger och sätter det i relation till hur jag är uppfostrad och vad jag gjort i livet. Nästa steg är att applicera samma metod på andra, klura ut som får dem att ticka. Det är seriöst, men utanför mallen. Jag ses som oseriös och konstig för att mina intressen ligger på andra ställen att hålla uppe fasaden.
Men jag kanske kan spela med i tragedin som heter "åtta till fem". Jag känner mig som en malplacerad clown där.
Det finns ingen poäng med att ta livet så seriöst, det är bara ett stort skämt utan poäng.
Publicerad 2010-06-27 23:19:02 i Allmänt,
Jag packar ned allt i lådor, hela mitt liv får plats fyra små lådor. Det är allt jag har som betyder något, fyra bruna lådor. Min musik, mina spel och mina filmer. Världsliga löjliga ting men jag kan spåra mig själv bakåt längs minnen och känslor som jag egentligen hade glömt.
Varje gång jag packat ned mina saker så har det varit ett tvärt slut på en del i mitt liv, symboliskt har jag brutit upp och börjat om. Den här gången så vet jag inte vad det är jag gör. Jag har inte tänkt så mycket på nästa steg. Allt jag vet är att jag är rädd.
Jag ville aldrig bli som dem, jag ville aldrig få den där tomma blicken som skvallrar om att jag givit upp. Jag vet inte varför jag är så rädd för att växa upp. Jag ser bara inte någon poäng med det. Jag vill inte ge upp mig själv. Det handlar alltid om mig, min värld är så liten att den inte är större än mig själv. Jag vill inte släppa in något som förändrar den världen för det är allt jag har. Fyra små lådor av mig.
Publicerad 2010-04-25 23:24:57 i Allmänt,
Väljer man egentligen vem man är eller är det bara tillfälligheter och trasiga gener? Jag valde aldrig att vara så här, för mig finns det inget annat sätt att vara. Jag vet att den törnebuske som jag planterat kommer bli min krona till slut. Jag göder den genom att slita upp min bröstkorg, genom att vara mig. Jag vet att jag borde hålla min käft men jag kan inte vara någon annan. Allt jag ser runt omkring mig är ett skådespel som jag tröttnat på. Jag ser inte poängen i att låtsas spela med. Låt dem hata, låt dem spotta, jag är van.
Jag undrar bara vad som händer den dagen jag inte orkar vara mig längre. Är det då som livet börjar döda mig, jag vet att jag aldrig kommer ta mig ur det här levande
Publicerad 2010-04-21 23:33:24 i Allmänt,
"Alla dör". Det var du som sa det först. Ditt arv är depression, sorg och känslan av att vara missförstådd. Jag förstod dig alltid Herr Steele. Jag trodde att du var som jag , en broder i misär. Din basstämma mässade om kristna kvinnor, blod och eld men framför la ned det som skulle bli min lag:
"The left, they say I'm fascist
The right calling me communist
Hate, hate, hate, hatred for all-one and all
No matter what you beleive
Don't believe in you-and that's true
We hate everyone "
Nattsvart cynism, glimten i ögat eller bara sanningen? Jag antar att det beror på vilket humör man är på. Det var det jag alltid drogs till när Type O Negative var involverade, dualismen mellan depression och humor. När jag ser på mig själv idag så märker jag att samma typ av galghumor har blivit min försvarsmekanism mot det mörka moln jag alltid har runt huvudet.
Så skål för dig Peter Steele, tack för allt. Dödens husband har plötsligt fått groupies, man kan ju bara undra om de kommer två och två.
Publicerad 2010-01-13 22:37:58 i Allmänt,
Jag tror jag skriver musik igen eller i alla fall texter. Små fraser kommer i skallen när jag cyklar till jobbet. Jag gör små anteckningar på fraser som låter bra eller sanna. Jag försöker få ihop pusslet igen och se om det blir hela låtar eller om det bara är små stråk av dimma som lättar från sinnet.
Musiken blir mitt allt ibland. Särskilt när jag önskar att jag var någon annanstans eller att jag var någonting bättre. Jag känner mig mest som statist i mitt eget liv just nu. Det är större makter än mig som avgör min framtid från och med nu. Jag är bara ännu en slav i fyrtiotimmarshetsen. Man måste var bättre, kunnigare och sälja sig mer än de andra. Jag känner inte för något av det där.
Jag tänker mycket på gamla tider, slösar min tid på något som inte finns längre. Jag funderar på ögonblick och val. Lever de där valen kvar någonstans eller är alla kära ögonblick bara små sandkorn som jag sparar på. Jag glömmer saker. Jag är rädd att jag glömmer allt som har varit bra. Jag vrider och vänder på val både gamla och nya och undrar hur saker hade varit om jag gjort annorlunda.
Jag roar mig med att sätta ihop långa kedjor av händelser och funderar på hur allt hänger ihop och vilken roll jag egentligen spelar i mitt egna öde. Jag känner ig liten inför det här då jag inser att det som format mig mest som människa är det som andra har gjort mot mig. Ärrvävnaden är det som håller ihop oss när allt annat rasar.
Glömskan är det som sliter ben från kött och får oss att falla. Jag undrar vad kommer att hinna glömma innan den bleka ryttaren äntligen befriar mig. Kommer man någonsin glömma den första beröringen, sin första kyss eller första gången man stod med hjärtat i handen. Jag minns att allt jag var var fullt och jag kunde inte mäta mig med henne. Jag minns att det egentligen inte betydde någonting men kanske det som på verkat mig mest i livet. Är det inte konstigt att de obetydliga sakerna kär det som kan ändra allt. Är det en välsignelse eller en förbannelse om man glömmer allt det som som rivit i själen. Tänk om jag glömmer bort att leva och att skratta. Ibland måste jag påminna mig själv om att allt det här egentligen är ett stort skämt.
Tale it away Frida och Marcus
Publicerad 2010-01-04 23:15:30 i Allmänt,
Ibland dyker det upp band som bara fyller mig med energi och glädje. Den stora sömnen är ett sådant gäng. En lagom blandning av galenskap och genialitet. Jag vill bränna min hemby, välta en bil och jaga kvinnor när jag här "Allt vi gör går åt helvete". Jag önska ratt jag hade den här låten när jag var 17 år och redo att bränna hela världen. Det hade varit gnistan som fått hela skiten att övertända.
Nu är jag gammal, trött och sliten och jag kan bara drömma om de dagar som flytt men någonstans där inne ligger hatet och pyr och när jag hör det här brinner jag lite igen. Jag brinner genom vardagen, brinner mellan åtta och fem. Men i morgon är ännu en dag i den grå tristessen och i morgon är elden borta igen.
Om den stora sömnen står för drömmen så Ket fortfarnde det ankar esom håller kvar mig i eran verklighet. Det blev precis som Jocke sa trots att jag gjorde allt i min makt för att inte bli som de andra
"Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra"
Men ikväll får vi drömma och glömma allt det där. Just ikväll går världen under och det finns inget i morgon. Värden är elak jag ser det varje så det är lika bra att vi låter skiten brinna. Det blev ju ändå inte som vi tänkt oss. Allt vi gjort gick åt helvete
Publicerad 2009-12-14 23:36:23 i Allmänt,
Hej
Det är jag igen. Det var länge sen vi hördes och jag undrar hur det går. Men du vet hur det är när livet liksom kommer mellan dig och allt du ska göra. Jag kommer nog hem snart men bara för en stund. Jag vet inte hur mycket hem det är längre, det finns ingenting där för mig nu.
Jag försöker leva en vanligt liv nu, jag tror du skulle vara stolt. Jag går samma gator upp och ner dag efter dag och alla dagar är sig lika. Ibland längtar jag ut, ibland pratar jag inte men någon på flera dagar. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag undrar ibland vad du har gjort med ditt. Jag hörde från en än att du har bytt stad igen att du gör något nytt. Vissa dagar önskar jag att jag hade ditt mod, varje gång jag har de tankarna brukar jag gå ett varv runt stan och sen komma tillbaka till samma punkt. Jag letar efter något men bara går i cirklar hela tiden.
Ångestcancern är värre nu i mörkret och jag känner hur den äter upp mig sakta men säkert. Du vet hur det blir när jag fastar i det där molnet som skymmer min sikt. Jag måste klia i det där gamla såret bara för att kolla om det har läkt. Men ibland så känns det bra trots allt, man glömmer bort så mycket, men ibland kommer gamla minnen över mig. Små löjliga saker som hur jag åkte förbi dig en gång när du gick på bron över ån men jag inte hade mod att stanna och fråga hur du mår? Är det inte konstigt hur det blir ibland?
Snön kom hit igår och jag kan s emin fotdpår när jag vände rmig om. Det är inte mycket men det är en liten trygghet. Minns du hur vi letade efter mönster i vardagen som skulle bli ett spår att följa för att hitta något nytt. Jag tänkt mycket på det där om vilka vägar vi valde och hur långt bort vi kom. När jag vänder mig om kan jag inte se vart jag började eller vem jag var då. Jag undrar om du gör samma sak eller håller du fortfarande blicken i skyn.
Jag hopas vi ses igen nån gång jag skulle gärna få veta om dina drömmar och allt som du hoppades på
Hälsningar från mig
Publicerad 2009-08-22 11:48:05 i Allmänt,
Åren faller och jag blir äldre. Det blir tyst, jag brinner inte som förr. När mitt bläck tar slut skriver jag inte längre i blod för att få det ur mig. Jag längtar inte längre bort som jag brukade göra. Kanske är det en krypande insikt om att det inte är annorlunda där borta, jag är inte annorlunda någon annanstans.
Gamla problem känns konstigt avlägsna men framtiden lika oviss som alltid. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv men jag lär mig att leva med mig själv och att leva med andra. Jag tappar kontakten med saker, jag orkar inte hålla fast. Ibland vaknar jag av att jag tror att jag ser ljuset i slutet på tunneln. Jag vet inte vad det betyder, jag är trött.
Jag minns en trappuppgång och låda från Ikea med hel a mitt liv i. Jag hörde Kent sjunga
” Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid”
och jag tänkte ungefär så är det, men det var så länge sen att jag nästan glömt att det hänt. Jag glömmer mer och mer och jag önskar att jag kunde minnas vad det var som gjorde så ont. Smärtan gav något slags mening till varandet. Den är ersatt nu, det finns bara varandet och ibland står jag inte ut.
Minnen blir skuggor från igår som flyter in i varandra. Vad var det som hände och vad var det som kändes. Det är inte samma sak. Jag kan inte se skuggorna när jag stirrar i ljuset. Men när natten blir till dag minns jag sällan allt det där. Det är bara ännu en dag i ännu ett år som går.
Publicerad 2009-08-08 12:01:35 i Allmänt,
"When I get sad, I stop being sad and be awesome instead. True story "
Publicerad 2009-05-21 17:34:38 i Allmänt,
Ledig idag, lite konstigt att vara det mitt i veckan men ändå välbehövligt. Räknade ut att jag tränat två pass om dagen i tre veckor utan uppehåll så det kanske är så konstigt att jag känner mig sliten. Glömmer lätt bort att kroppen behöver återhämtning ibland, specielt nu när det varit så intensivt ett tag. Sista tävlingen på ett tag nu på söndag hoppas att det går bra, vore skönt med ett bra avslut på terminen.
Köpte lite otippat ett nytt spel till Playstauon 2 igår. Persona 4 heter det och är ett JRPG. Jag är inget fan av japansk kultur och har aldsrig förståt varför så många svenskar verkar så inne på det. Spelet är någon slags highschool-simulator/deckare/deungoncrawler-crossover som verkligen känns superjapanskt men ändå så gillar jag det än så länge. Egentligen så köpte jag det mest som ett tidsfördriv till inFamous dyker upp.
Känner mig lite off idag och har ingen lust med något större. Har mest spelat tv-spel och lyssnat på musik hela dagen. Kan inte bestämma mig för vad jag vill lyssna på så det blir mest Faith no more och Black Flag. Provar att casualblogga lite för att fördriva tiden tills det är dags att gå och träna lite. Blir nog bara lite teknikrull idag och sen streach. Ska bli skönt att få tävlingen gjord så jag kan vila lite nästa vecka och koncentrera mig på styrketräning.
Oroar mig mycket för framtiden just nu. Känns som jag blir av med jobbet rätt snart och jag har ingenstans att ta vägen när det väl händer. Vore skönt med lite trygghet i livet så man bara kunde slappna av och njuta någon gång. Just nu kan jag inte sluta tänka på vad jag ska göra när jag inte kan betala hyran längre. Mediernas eviga malande om finaskriser och nattsvart arbetsmarknad gör ju inte att dte är lättare att somna på kvällen. Får man tro Dagens Industri så kommer ingen någonsin att få ett jobb igen. Jag vet att det bara är skräckporpaganda för att sälja mer men det ligger ändå där och gnager. Kanske därför jag tränar så mycket just nu, det är enda gången jag inte tänker tanken "Snart är det kört"
Publicerad 2009-05-09 11:11:50 i Allmänt,
Lördag morgon mulet och ovanligt tyst i staden. Jag har en kopp varmt kaffe i handen och lyssnar på
Promoes nya skiva "Kråksången". Bra grejor, kul med bra hip hop på svenska. Det har en tendens att bli lite väl ghetto för min medelklassångest. Hörde låten "Svennebanan" på radion här om dagen. Det känns som det blivit en missuppfattning längs vägen där någonstans. De som antagligen kommer dansa till den här låten på ett Harry's nära dig ikväll är samma personer som Promoe häcklar i låten. För oss som varit med ett tag så är det sen så kallade
"In bloom"-effekten, samma svennebananmänniskor spelade luftgitarr till Cobains giftigaste angrepp på 90-talet.
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Publicerad 2009-04-28 23:36:11 i Allmänt,
Jag såg någon jag en gång kände när jag gick genom staden. Jag vet att det var något jag skulle ha sagt men jag har glömt bort vad det var. Jag vet att jag gjorde så mycket som var fel men inget var menat som en elakhet. Jag såg dig försvinna bland massa folk och jag undrar om jag verkligen såg dig eller om det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt igen.
Jag undrar ibland om du någonsin hittade det som du letade efter. Jag har hört att du har det bra från en vän och jag hoppas att det är sant. Det känns som det var så länge sen som vi satt på en solig tågstation och väntade på det tåg som skulle ta oss långt bort och till något nytt. Men där väntade bara samma gamla tvivel
Vi ljög och vi fuskade med allt som var viktigt. Ingen sa någonsin att det var fel och kastade bort allt vi hade för vår fula stolthets skull. Jag litade aldrig på mig själv efter den där kalla vinterdagen när hela värden dog. Jag lärde mig att älska igen men såren läkte aldrig helt. Jag bara lärde mig att leva med dem
Det känns som jag aldrig blir färdig med något, att jag alltid kommer till korta. Jag borde vara något mer än vad jag är. Just nu måste jag gå till jobbet bara för att skynda hela vägen hem. Alla mina tvivel är de förrädare som får mig att förlora det lilla goda jag ibland vinner genom att få mig att inte våga.
Jag går längs samma gator som jag alltid gått och tänker på samma saker som jag alltid tänkt. Jag vet inte om det är jag som sitter fast i mig själv eller om världen växer lika fort som jag. Jag är vuxen nu och allt det som en gång var viktigt spela ringen roll hr hårt jag än försöker hålla fast
Jag önskar jag vågade vara öppen, att jag vågade vara svag. Men den meningslöshet jag känner är allt jag någonsin förstår mig på. Vad i livet är värt något om man inte vågar? Jag önskar jag hade ett svar, en enkel väg att gå men jag passar aldrig in i facit.
Men det är snart helg nu och då går vi nog ner mot stan för att se solen gå ner bakom tornet. Kanske känns allt bättre då bland larmet och doften av utspilld öl. Kanske finns det ingen morgondag att frukta. Kaniske är det så att vi inte riktigt har levt än trots att vi börjar bli gamla.
Publicerad 2009-04-21 21:03:15 i Allmänt,
