oprofessionell

Det kanske är dags för mig att lämna en del saker som varit en så stor del av mitt liv. Jag har tränat kampsportat länge nu men jag känner att glöden håller på att rinna ut. Ofta känner jag att jag inte vill vara på träningen längre eller hålla i träningen. När jag önskar att jag var någon annanstans så vet jag inte vart jag hellre vill var a. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill inte vara alls ibland.  Jag kommer inte vidare, jag blir inte bättre, jag orkar inte lägga den där sista energin för att komma hela vägen.

 

Jag känner att jag tappat bort mycket av passionen i mitt liv. Ibland känns som att jag inte ens orkar öppna ögonen för att se mig omkring, jag har slutat bry mig om min omvärld. Det har varit så mycket osäkerhet kring allt jag gör att jag krupit in i mig själv för att slippa se och känna. Att ständigt att oron om pengar, arbete och framtid över mig är som att ha huvudet i ett svart moln av depression. Jag kommer aldrig undan det där molnet. Det förmörkar min syn på allt.. Jag är så trött på alla negativa känslor men jag orkar inte bryta trenden. Det är som att jag blir sjuk och trött av att vara sjuk och trött. Jag kan inte minnas när jag var glad senast. Det är som att positiva saker rinner av mig och det negativa fastnar.

 

Just så kommer all negativitet ut på träningen. Jag är så trött på att jag ”måste” gå dit även när jag inte vill. Ibland struntar jag i att klappa när folk stryper mig bara för det är så skönt att känna världen och all skit som är i den försvinna ett tag. För fick jag alltid lite dödsångest när jag blev strypt. Den är borta nu. Jag skrämmer mig själv med min egen destruktivitet.

 

Jag känner att jag kämpar med tänder och klor för min sport men att det inte leder någonstans. Jag vill kunna göra mer men jag orkar inte längre. Jag vill att alla ska träna och bli bra men jag vet inte vad jag ska säga och göra längre. Det spelar ändå ingen roll ingen verkar bry sig längre. Det värsta är att jag inte längre orkar hålla mitt skådespel vid liv, jag orkar inte låtsas att jag bryr mig inför andra. Jag har kämpat i fem år med sport ju-justun och verksamheten runt den och det enda jag kan visa upp är en bruten kropp och en känsla av att jag misslyckats.

 
När den här panikångesten kommer över mig så kan jag bara skriva för att bli av med den. För att försöka få den ur systemet. Ibland blir den mindre när den är i skrift, ibland så får jag ordning på mina tankar när de faktiskt kommer ur mig. Jag pratar mycket men jag säger aldrig någonting. Jag är dålig på att berätta vad jag egentligen känner och tycker. Just nu känner jag en slags hopplöshet inför allt. Att jag lagt så mycket energi på andra ska få träna och bli bättre att jag själv stannat helt och att jag inte orkar jobba ikapp. Att det kanske r dags att sluta och göra något annat ett tag. Göra något roligt för en gångs skull.