I'm an asshole
Att vara rock ’n Roll är en konstform på många sätt. Idag var jag en konstnär. Ett lokalt coverband ville att jag skulle komma och prova som basist. I mina musikelitistiska öron rimmar coverband illa men jag spelade med bara för att kolla vad det var.
Jag visste att det var kört för dem när de bad mig lära mig ”summer of 69”. I min värld bör Canada be om ursäkt officiellt för mördaren av själ i musik: Mr Brain Adams.
När det väl var dags att lira så tog jag på mig min ”the fuck you guy”-t-shirt och gick dit. Det visade sig att det var tre tjejer i 20 årsåldern som repade i någons farsas källare. Jag anade oråd när en av dem frågade vart jag ville ha mitt notställ. Jag bad henne ställa fram det i alla fall. Trummisen räknade in och vi körde igång. Efter ungefär fyra takter inser jag att trummisen inte har någon taktkänsla.
I det läget finns det ett gäng vägar ur problemet. Jag bestämde mig för att ha lite roligt och valde den sämsta tänkbara. Varför undrar du? För att citera Dennis Leary ”I’m an asshole”. Jag drog igång basspel Steve Harris-style. Foten på monitorn, kulsprutebas och blixtsnabba basgångar. Jag avslutade med att slå sönder notstället med basen. Moget? Nej Roligt? Ja
Efter att låten var klar blev det lite pinsamt tyst. Du stegade jag fram till körmickrofonen och började mata ut Misfits gamla dänga ”Attitude” och sjöng/skrek texten. Efter det ställde jag ifrån mig basen och gick därifrån utan att säga något På vägen ut möter jag en av tjejernas morsa som tittar lite snett på mig så jag säger ”Gillar frun inte Misfits”. Hon gick ut i köket och jag gick hem.
Undrar om jag får det där jobbet, Jag är vansinnigt sugen på att spela Summer of 69 igen.
