oprofessionell

Jag fruktar egentligen inte misslyckandet. Efter all denna tid är det mer vana att misslyckas. Jag är alltid så nära framgången att jag känner dess frälsande ljus känner dess värme redo att omfamna det. Men som alltid stupar jag på mållinjen och allt känns så där bittert igen. Mörkret lägger sig runt mig och hopplösheten borrar sig ännu en gång genom min själ. Jag är så trött på att tvivla på att aldrig våga.

Jag vågar inte längre för att jag är så medveten om att jag aldrig räcker ända fram. Som ni kanske vet så blir jag aldrig klar och det är mitt fel bara mitt. Man blir så trött på mitt jävla gnäll.