oprofessionell

Hej

Det är jag igen, jag vet att det var länge sen jag skev men det kom lite i vägen. Vi ses ju aldrig nu för tiden men jag hoppas allt är bra. Jag hörde att du flyttat lång bort och börjat om. Jag hoppas att du trivs och allt blev som du drömt om. Jag är kvar där jag alltid varit och jag slänger bort så mycket tid med att gå längs spåren jag själv har gjort. Konstigt nog så leder de aldrig hem igen.

Jag reste tillbaka men det fanns ingenting för mig där. Alla är främlingar och jag har inget att säga längre. Jag undrar om du känner likadant eller om du till slut slöt fred med den där staden och dess gator. Ibland undrar jag om jag någonsin egentligen tog mig där ifrån. Den hemsöker mig rätt ofta men jag försöker glömma allt det där. Jag gick en sväng genom stan och det är som tiden stått stilla. Jag var tvungen att stanna på bron över ån och föröka minnas hur det egentligen var, men jag minns ingenting som är sant

Jag har förlorat ännu en vän. Det är som tiden stannat i det ögonblicket. Sorgen har mig i sitt grepp och ibland vet jag inte var jag ska göra av mig själv. Vi kommer inte att leva för alltid och det är för djävligt. Hur ska vi då hinna med alla våra drömmar?

 Jag hoppas du fortfarande jagar dina drömmar och att du inte bara gav upp som jag. Livet går vidare och jag försöker hänga med men det är svårt. Jag har blivit äldre och det känns om jag blivit kallare och kanske tystare. Det är tyst i huvudet också för första gången, eller så har jag bara slutat lyssna. Tomheten är kvar men den skriker i alla fall inte. Hela livet har passerat förbi mig och jag vet inte varför jag fortsätter leta efter något jag aldrig kommer att hitta.

Jag försöker ta tillvara på så mycket jag kan av livet men som du vet så är jag inte så bra på det. Det var alltid något som var fel eller hur? Mina djupsinniga känslor vann alltid över mig, galen förödelse i livlös tysthet. Men du vet ju allt det där. Hoppas du kan få någon glädje i att höra att det inte är så längre. Du fick kanske rätt till slut, jag är inte så illa som jag tror. Jag har fortfarande monster men de inte så stora som jag minns dem. Jag gömmer dem nu för tiden så att ingen annan får se, det har jag lärt mig nu. Ingen vill se vad som finns bakom min fasad.

 Vi kanske ses någon gång. Vi kan kanske skratta tillsammans över en kopp kaffe och berätta historier som vi båda kan slutet på och låstas bara för en stund

Det har varit en konstig vinter, en vinter som liksom aldrig blev av. Det känns som om våren är här nu. Det är ännu en vår, drömmarnas tid. Jag sitter på köksbordet och tittar ut över bakgården. Jag försöker undvika att mina glasögon ska imma igen av ångorna från kaffekoppen. Jag måste se ut som en misslyckad musikkritiker när jag sitter där. Tur att det bara är katten som ser mig där i min melankoli, katten och Thåström då förstås. Han är där i bakgrunden och nynnar stilla om borttappade chanser och minnen från förr.

 

Det är nåt konstigt med våren som gör att vi drömmer oss tillbaka till den där tiden i livet då allt låg framför oss. Tiden då jag och Fabian satt på en bänk framför skolan och drack vårat kaffe. Ibland satt vi där i tysthet och bara var för varandets skull eller kanske bara för koffeinets skull. Ibland kunde vi slå ihjäl ett par timmar med att debattera Pearl Jams nyfunna gubbighet.

 

Vi ses nästan aldrig numera. Jag vet inte varför jag är så dålig på att hålla kontakten med det förflutna. Kanske för att jag har fullt upp med att låstas att jag vet vad jag håller på med i nuet. Mellan jobbet, plugget, träningen och TV-spelet så finns det inte mycket tid kvar för det som en gång var. När jag träffar vänner från förr så vet jag inte vad jag ska säga ibland. Jag kan bara kallprata om vad jag gör nu för tiden. Jag kan inte ens komma mig för att fråga vad de gör. Jag vill bara försvinna. Kanske mest för att jag inte vill att de ska tänka på mig, jag vill vara borta ur deras medvetande. Jag vill att de ska titta på gamla skolkort och fundera på vem killen i Iron Maiden-tröjan är. Jag vill vara lika utanför i deras sinnen nu som jag kände att jag var då.

 

Utanförskapet är det enda jag har kvar från den tiden idag. Jag antar att om det inte har släppt taget nu så kommer det aldrig att göra det. Kanske är det min styrka på ett sätt också, jag behöver aldrig bry mig de andra när jag vet att de hatar mig. Det är tonårsnaivitet som aldrig släpper. Man kan tycka jag har frusit länge nog i utanförskapet nu. Vem vet kanske vårsolen värmer upp mig så jag vågar stå kvar i ljuset en stund. Jag kommer aldrig att förstå det här livet, kanske jag rent av slutar grubbla över det en vacker dag. Fram till dess gör jag bara så gott jag kan och hoppas att det räcker.

Jag är trött på att vara trött

Jag är trött på att inte kunna sova

Trött på att aldrig komma någonstans, att aldrig växa upp.

Jag är trött på alltid behöva ge mig för flaskan

Jag är trött på att bära världen på mina axlar

Jag är trött på mitt jobb som inte leder någonstans

Jag är trött på att frysa för att få ihop pengar till hyran

 

 

Jag blir trött av att vara fattig och inte kunna göra som jag vill

Jag blir trött av att gå i samma kläder hela tiden

Jag blir trött av att vara paranoid och att tro att alla stirrar på mig

Jag blir trött av att spela gitarr i soffan i stället för på en scen

Jag blir trött av att inte längre bry mig

Jag kan inte kommunicera med min omvärld. Jag pratar oavbrutet men jag säger ingenting. Bakom alla ord finns det massor av tankar men de kan inte komma ut på egen hand. De kommer genom mina brustna hjältars röster. Jag går in i musiken och förstår och analyserar.


Jag älskar Kurt Cobain för att han inte kunde skriva texter. Det är som han försöker nå ut men det går inte. Han kommer aldrig runt sin egen blyghet och texterna är klumpiga försök till kommunikation. Han ville aldrig rädda valarna som Pearl Jam. Han ville bara  att någon skulle förstå honom.


 Jag är trasig, passar inte in utanför. Jag förstår inte andra människor. Jag vill förstå men jag kommer inte förbi väggen av tvivel på mig själv. Jag "vet" att alla hatar mig. Det är förstårligt, jag hatar också mig. Allt jag rör blir till skit, det är som jag är en anti-Midas. I skallen rullar musiken som en tröst, de är lika trasiga som jag inbillar jag mig. Jag är 28 år gammal jag borde ha växt upp nu och mognat ifrån musik. Jag borde inte kunna identifiera mig i Eminens texter. Men det är något med hans vita medelklassångest som fångar mig. Det är så lätt att avfärda honom som en pajas, precis som jag. Men mellan raderna finns det ett skarpsinne som väcker min nyfikenhet. Det kanske finns en liten Slim Shady i oss alla.



"I never would've dreamed in a million years I'd see, So many motherfuckin' people who feel like me, who share the same views And the same exact beliefs, it's like a fuckin' army marchin' in back of me, so many lives I Touch, so much anger aimed, in no particular direction, just sprays and sprays, and straight"

Jag analyserar ständigt mig själv och min omgivning. I min skalle är det en ständig process som sorterar och jämför alla intryck. Kanske stirrar jag för länge och dissekerar allt för långt. Så många timmar jag har spenderat med att stirra genom spegeln. Jag har läst tillräckligt mycket filosofi nu för att kunna analysera vad folk skriver och tycker. Jag tror mig kunna härleda deras tankebanor till en viss filosofi men i nio fall av tio så visar det sig att ingen har tänkt igenom vad de säger eller vad de tycker. De kan inte förankra sina åsikter med argument, de refererar till det magiska "ja men det är så det är"-argumentet.

Henry Rollins förstår mig, han är lika arg som mig. Han har lika svårt för andra människor som mig, han pratar lika mycket som mig. "


Det är mitt favoritcitat av Rollins. Jag lever egentligen för att bevisa att jag inte är så värdelös som de många gånger intalat mig att jag är. Det var Rollins som sa till mig att läsa allt jag kommer över, att ha en åsikt om allt. Jag vill tro att han precis som jag drivs av utanförskapet i ett samhälle som vi inte riktigt förstår.



 Alla dessa hjältar har ett gemensamt självförakt men ändå någon slags insikt om vad de är och vad deras uppgift är. Jag önskar jag hade den insikten själv men jag antar att det är något jag aldrig kan hitta i någon annan utan måste hitta själv. Jag har aldrig känt att jag passar in, kanske gör jag det men jag förstår det inte. Kanske är det så här för alla även om det känns som jag är ensam med en fot över kanten.

Ju mer jag läser för att försöka hitta mig själv genom filosofi ju mer inser jag att kommer från en annan svär. Mina filosofer har aldrig gått i de fina akademiska korridorerna.

Kurt Cobain gjorde något som ingen välläst filosof någonsin kommer att göra. Han sa något som betyder något för mig. Han sammanfattade hela mitt liv i en odödlig fras:

"Jag är dum och det smittar. Här är vi,  underhåll oss".

Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag

Nej, jag var nog inte så intressant

Hur personligt kan en blogg bli. Det enda syftet med sånt här är ju att pracka på resten av världen en bild av hur jag vill att ni ska uppfatta mig. Bloggosvären bygger på att alla ljuger. "Det är så synd om mig", "titta på mig då", "min åsikt betyder något, den finns på Internet". Synd mina vänner, bloggar är bara själsligt porr. Ingen bryr sig egentligen om vad du skriver här, du är bara en fiktiv person av ettor och nollor som behöver uppmärksamhet för att överleva.

 

Det bästa med det här är att jag själv har den digitala uppmärksamhetskuken så långt ner i min hals att jag inte kan andas. Men jag vill ju vara till lags så det är bara att rotera tungan och hoppas på att belöningen snart strålar över mitt ansikte. Var det lika bra för dig som för mig? Lämna gärna en kommentar som minne av våran intima och personliga stund tillsammans.

 

Kommentarerna är som de smutsiga knullpengarna som ligger på bordet när det är klart. Lika naivt som en porrstjärna försöker du förklara att du gör det här för dig själv och att du njuter av det. Men innerstinne vet du att du inte är mer än en hora, men du låter hela världen se på.

Det krävs inte mycket för att göra mig glad. Ibland kan en enda bild få mig att skina upp och känna mig varm inombords.


Nu kanske ni undrar varför Blaze Bayley gör mig glad. Det är inte bara för att han världens bästa t-shirt på sig, det är för att han har en kort reunion med det emenenta bandet Wolfsbane. Alla som inte är bakom flötet vet att "Live fast, die fast" med med just Wolfsbane är världens bästa skiva och att  "All hell is breaking loose att litle Kathy Wilsons place" den coolate EP som någonsin passerat en skivpress. Kort och gott Wolfsbane är bättre än ditt favoritband.

Det finns en artist som jag aldrig riktigt blir klok på och det är Lars Winnerbäck. Han blandar geniala låtar med rent nonsens. Han kan utan att skämmas häva ur sig en dödsynd som "men jag älskar min tjej" och lite senare framstå som knivskarp med " Vad ska vi göra med vår tro, vad ska vi göra med vårt hopp, vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?" i samma låt.

Fast jag har ett speciellt förhållande till Herr Winnerbäck och hans musik. Det var en ensam vår 2002 i Linköping, jag var nydumpad och lämnad för en annan man och Lars var där med sina ord om manliga känslor som var så där bittra och svarta som bara en lantis i stan kan bli. Jag gick från bolaget i stan med en ny flaska att gömma mig i och lyssnade på "varning för ras"

"Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra

det tog lite kraft, men trots allt var det skönt

att det gick som det blev, att det blev som vi sa"

Jag vill säga nåt nytt, men det känns inte lönt

Du har nån i handen, jag skiter i vem

Jag ser er på håll när jag skyndar mig hem

genom vitt och grönt"

Han var en ensam man med en gitarr, precis som jag kändes det från. Kanske var det sista gången jag hittade en artist och jag var så naiv att jag fortfarande trodde på hands ord. Han kände det som jag kände, utförskapet och sveket. Det var den västa tiden i mitt liv mest för att jag inte hade någon kontroll över vad hände mig, det är enda gången som det inte var självförvållad misär. Den där våren är anledningen till att jag fortfarande går in i mig själv och låter det tunga mörka molnet lägga sig över mig.

Jag låg på en väns golv och berättade hur jag hata mitt liv och hon förklarade vikten av att ha en bra relation till sin matta och Lasse sjöng om att vara singel i bakrunden.  Våren gick och skivan Söndermarken dök upp i butikerna. Jag försökte hitta grund att stå på men det visade sig vara ett flak öl, blodiga knogar och långa timmar lyssnades på låten "faller". Vi har en del historia Lasse och jag, ingen vacker sådan men ändå historia.

"jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret

inget värt nåt som inte inger hopp

jag rusar inte längre erat lopp

jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret

jag gömmer mig, värjer mig"

Sedan dess har han blivit nationalskald och jag har väl nyktrat till hyfsat i alla fall men i går kom han till stan. Jag kan inte säga att jag hade några förväntningar på den hela men jag blev riktigt imponerad. Efter att ha sett ett ointresserat Kent i Stockholm så behövde jag få se lite passion på en scen igen och det var exakt det jag fick. Han älskar sina låtar den där mannen och han älskar att spela för oss. Att köra extra nummer efter extranumrerarna ensam med en gitarr och en enda lampa på sig och därmed överglänsa allt annat jag sett live i år var ett privilegium att få bevittna. "Ni kan få hem, men jag kör en till" sammanfattar precis det musik handlar om för mig. Att skita i allt och bara köra efter bästa förmåga. Jag trodde aldrig att det skulle vara Winnerbäck som skulle visa mig att den andan finns kvar idolträskets år 2007.

 

Japp, de är tillbaka på utrikiska den här gången. Lillasyster tycks inte kunna göra några fel just nu. Jag sitter i spänd förväntan på nästa skiva. Har ni lite slantar över så här i lönetider så köp Lillasyster debut "Hjärndöd musik för en hjärndöd genration". Stöd svensk musik eller dö

Nu minns jag varför jag slutade tävla egentligen. Det är fortfarande lika kul att gå upp på mattan och fightas men det är tomheten som följer som jag inte kan hantera. Jag drabbas av en ångest som bara adrenalinet kan bota. Ännu en gång inser jag att jag har världens mest beroende personlighet. Allt känns meningslöst idag, jag vill bara känna den där rushen igen. Hur normal min yta än verkar vara så lever alltid det där monstret där under.

Det är en oskriven regel i mitt liv att jag måste straffa mig själv så fort jag gör något bra eller känner mig bra. Jag förtjänar inte att må bra. Jag vet inte varför men så måste det vara. Kanske är det bara av gammal vana, jag har alltid hatat mig själv. Kanske är det "anlag och gener", jag vet ingenting om det där. Jag har fått för mig att allt egentligen beror på att jag känner mig rotlös, att jag aldrig passat in där jag är. Det är antagligen bara i min egen skalle jag inte passar. Kanske jag rent av inte vill passa in för att för att känna mig speciell på något sätt.

Jag trodde att allt det här skulle försvinna när jag blev äldre, men nu i gränslandet till vuxenheten känner jag mer utanför än någonsin. Ansvar har aldrig suttit bra hos mig men det verkar som att det är det som vuxen livet kommer att handla om. Det här känns som en otänkbar situation. En gång i tiden var jag en rebell utan orsak som växte upp och insåg att jag var en rebell utan applåder och därmed blev en rebell utan verkan

Ok ungjävlar, lyssna noga på vad Dr Denis Leary har att säga

Min cykel var stulen i morse. Rättare sagt min cykel var stulen igen i morse. Jag orkar inte ens bli upprörd. Allt jag kan tänka är att det måste var pinsamt att vara så dålig på att vara kriminell att man måste stjäla cyklar. När man träffar riktiga brottslingar och är sist med att presentera sig så måste det vara jobbigt att behöva lägga till epitetet "cykeltjuv". Biltjuvar och bankrånare måste le lite förstående åt cykeltjuven och sedan titta på varandra med den den där blicken som säger "jävla amatör".

Jag misstänker att att kaffe som kommer ur automater på arbetsplatser förstör själen. Kaffe som egentligen är den olja som ska smörja maskineriet så man orkar dra sig igenom en dag till har här på IFM blivit den bittra medicin som påminner mig om att det måste finnas något bättre än att gör pro bono ex-jobb.

Att söka jobb jobb är för övrigt den värsta sortens själsligt horeri. Man ska gå upp i brygga för arbetsgivaren och viska i hans öra "jag är den du vill att jag ska vara, bara du ger mig pengar".


 

                  

Jag gjorde ett litet test på internet om min mentala hälsa idag. Man fick svar apå 100 frågor om sin personlighet och titta vad bra det blev

 

"You are unstable. Your relationships swing between intensely close and completely meaningless. Your sense of self changes dramatically, and the slightest impulse can send you on a destructive course of spending, over-eating, or drug abuse. Afterwards, you feel empty."

 

Vann jag en kaka nu eller?

Jävla internet

 

 

Lämnade in min arbetsansökan idag. Vem kunde någonsin tro att jag skulle söka en doktorandtjänst inom teoretisk fysik. Det här känns nog som ett större steg än det egentligen är. Det här är första gången på länge som jag ser en framtid. Nu är väl inte chansen att jag får tjänsten så överdrivet stor men det är ändå skönt att ta klivet in i vuxenvärlden på allvar.

Jag tror jag får minus på vuxenpoängen med tanke på att jag redan planerat vad jag ska köpa för min första lön. Ett Playstation 3 och de Buffy the Vampire Slayer-boxar jag saknar.

Jag står i fönstret och tittar på solnedgången. Dinosaur Jr. Låter ännu ett förlösande gitarrsolo ljuda i bakgrunden. Jag vet inte varför det alltid känns som man borde röka en cigarett när man lyssnar på J:s gitarrsolon. Det känns som mina tankar vandrar ikapp med hans fingrar och de bara svävar iväg så där som bara ett solo från garagerockarna kan. Undrar hur många drömmar som skapats till de här tonerna, drömmar om ett annat liv långt borta från vardagens tristess. Undrar hur många som nådde fram till de drömmarna.

 

Allt runt mig förändras nu, folk förändras. Mina vänner börjar bli vuxna och de skaffar familj. Är det deras dröm? Jag vet inte, jag vet att det inte är min i alla fall. Inte just nu. Jag har mycket kvar att göra än. Ställen att vara på, folk att träffa, saker att känna.

 

En del av oss kommer aldrig att skaffa familj eller ens bli vuxna. När Tomi gick bort så kändes det som jag fick en påminnelse om att inget är för evigt. Jag saknar honom väldigt ofta och jag vet inte riktigt var jag ska göra av de känslorna. Det är konstigt men varje gång jag hör "Further on (up the road)" med Springsteen så tänker jag på Tomi. Jag är inte religiös och jag tror inte på något liv efter detta men det känns ändå tryggt att höra Bruce sjunga

 

Where the way dark and the night is cold
One sunny mornin' we'll rise I know
And I'll meet you further on up the road.

 

I Bossens röst finner jag min tröst, han skulle aldrig ljuga för mig. Han är precis som jag. Precis som J i Dinosaur Jr. Han är med oss och det är vi mot världen. Eller det var det i alla fall, nu vet jag inte riktigt längre. Ibland är det som om jag faller genom natten och jag ger in till alla dåliga drömmar där inget är som det borde vara. Det är fortfarande en lång väg kvar innan vi möts. Natten blir till dag och jag kommer tillbaka hit och det enda jag minns är att det är en lång väg kvar. Jag skrattar till i mörkret för att hålla demonen på plats och det finns någon slags kall tröst i gryningens bleka ljus.

 

Jag går upp och drar igång Cd-spelaren igen. Keith Caputo sjunger om sin insikt i sin konstiga sexuellitet. Jag tror jag vet vad han menar, jag är inte heller som jag brukade vara.

 

Paralyzed in sensitivity
I smoked a drink, humor is coming over me
I sprung a leak on society
Ignorance, it used to follow me
Treachery and hypocrisy
I figured out my crazy sexuality
I'm not the way I used to be
Cleanliness has thwacked me off my feet  

Personer som Henry Rollins behövs. Trots sin ringa storlek säger han en del viktiga saker. Han höll hov i Stockholm i måndags och jag var där. Det var så befriande att äntligen se en hjälte som levererar. Han trollband sin publik i två och en halv timme med berättelses från sina resor, politiska angrepp och helt galna idéer om en utopi bestående av väldigt många farliga djur och att man måste dö coolt.

 

 

Det fina med Rollins är att han bygger sina filosofier på vad han själv har upplevt. Han snackar om USA-Iran-läget och det kan han göra för han åkte till Iran för att kolla vad som egentligen pågår. Han träffade folket där och intåg att de är precis som amerikanerna. Om alla förståsigpåare gjorde det skulle det nog inte vara så mycket skitsnack i alla pretentiösa medier (ja, jag menar er på DN-redaktionen)

Det känns som jag hunnit med mer den här våren än jag gjort på hela mitt liv. Jag brände ner allt jag står för och började om på nytt. Ibland så får jag för mig att det kanske för det bästa som jag gjorde allt fel. För hur mycket fel jag än gjort så har jag gjort så mycket mer som är rätt. Jag känner mig annorlunda nu, mer säker på en del saker och inte lika rädd för mig själv. Mina tvivel har alltid varit de förädare som hållit mig tillbaka. Nu har jag tröttnat på att tvivla. Jag har brännt alla broar tillbaka till ångest-apan. Jag är så trött på hans chatter.  Jag har brännt platsen där min själ dog