oprofessionell

Popkulturell dissektion av vardagstristessen

som om det handlade om mod

Publicerad 2009-02-15 21:54:28 i Allmänt,

det går över

det går över
det går aldrig över...

                                          vi behöver någonting nu
det går över
 det går över
                                                                                            det går aldrig över...

ångestcancer II

Publicerad 2009-01-25 23:35:10 i Allmänt,

Det kanske är dags för mig att lämna en del saker som varit en så stor del av mitt liv. Jag har tränat kampsportat länge nu men jag känner att glöden håller på att rinna ut. Ofta känner jag att jag inte vill vara på träningen längre eller hålla i träningen. När jag önskar att jag var någon annanstans så vet jag inte vart jag hellre vill var a. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill inte vara alls ibland.  Jag kommer inte vidare, jag blir inte bättre, jag orkar inte lägga den där sista energin för att komma hela vägen.

 

Jag känner att jag tappat bort mycket av passionen i mitt liv. Ibland känns som att jag inte ens orkar öppna ögonen för att se mig omkring, jag har slutat bry mig om min omvärld. Det har varit så mycket osäkerhet kring allt jag gör att jag krupit in i mig själv för att slippa se och känna. Att ständigt att oron om pengar, arbete och framtid över mig är som att ha huvudet i ett svart moln av depression. Jag kommer aldrig undan det där molnet. Det förmörkar min syn på allt.. Jag är så trött på alla negativa känslor men jag orkar inte bryta trenden. Det är som att jag blir sjuk och trött av att vara sjuk och trött. Jag kan inte minnas när jag var glad senast. Det är som att positiva saker rinner av mig och det negativa fastnar.

 

Just så kommer all negativitet ut på träningen. Jag är så trött på att jag ”måste” gå dit även när jag inte vill. Ibland struntar jag i att klappa när folk stryper mig bara för det är så skönt att känna världen och all skit som är i den försvinna ett tag. För fick jag alltid lite dödsångest när jag blev strypt. Den är borta nu. Jag skrämmer mig själv med min egen destruktivitet.

 

Jag känner att jag kämpar med tänder och klor för min sport men att det inte leder någonstans. Jag vill kunna göra mer men jag orkar inte längre. Jag vill att alla ska träna och bli bra men jag vet inte vad jag ska säga och göra längre. Det spelar ändå ingen roll ingen verkar bry sig längre. Det värsta är att jag inte längre orkar hålla mitt skådespel vid liv, jag orkar inte låtsas att jag bryr mig inför andra. Jag har kämpat i fem år med sport ju-justun och verksamheten runt den och det enda jag kan visa upp är en bruten kropp och en känsla av att jag misslyckats.

 
När den här panikångesten kommer över mig så kan jag bara skriva för att bli av med den. För att försöka få den ur systemet. Ibland blir den mindre när den är i skrift, ibland så får jag ordning på mina tankar när de faktiskt kommer ur mig. Jag pratar mycket men jag säger aldrig någonting. Jag är dålig på att berätta vad jag egentligen känner och tycker. Just nu känner jag en slags hopplöshet inför allt. Att jag lagt så mycket energi på andra ska få träna och bli bättre att jag själv stannat helt och att jag inte orkar jobba ikapp. Att det kanske r dags att sluta och göra något annat ett tag. Göra något roligt för en gångs skull.

 


Som jag sett mig själv för länge. Dags för något nytt

 

Jag blir så trött på mitt jävla gnäll

Publicerad 2009-01-02 14:28:43 i Allmänt,

Jag har aldrig varit bra på det här, livet alltså. Det blir aldrig som jag tänkt mig och jag glömmer alltid bort vad det var jag hade tänkt mig. Jag har haft för mycket tid med mig själv och mina tankar och allt känns så meningslöst igen. Det är alltid en märklig tomhet som kommer över mig när jag återvänder hem. En slags påminnelse om att jag alltid misslyckats med allt jag gjort.  Jag har tänkt mycket på framtiden eller rättare sagt den brist på framtid jag lider av just nu. Jag sitter i en återvändsgränd byggd av alla felaktiga beslut som jag gjort.

 

Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag valt andra väger och andra dörrar genom livet. Jag skulle ha gjort allt för att passa in och gjort som alla andra,. Ensam är inte stark det är bara ensamt och värdelöst. Jag inser nu hur lite mins önskningar och min vilja påverkar min framtid.  Jag borde ha blivit något annat, jag borde ha satsat på andra saker. Jag borde ha varit mogen och haft ordning på mina prioriteter. Jag borde ha ställt in mig i ledet. Ni hade rätt jag hade fel, ni vann jag förlorade. Det är för sent för mig nu. Jag har inga fria vägar ut

 

Jag borde tänka positivt. Kanske är slutet på någonting början på någonting nytt. Jag har glömt hur man gör, jag har glömt hur det känns. Jag sitter fast i mig själv. Jag vill ändra mig men jag vet inte hur. Kanske kämpar jag mot väderkvarnar av gammal vana. Men jag ser inget annat, de brukar ju stå där. Jag vet att ingen annan ser dem, men jag ser aldrig något ljus i tunneln. Där finns bara ett godståg som kommer mot mig. Jag är lika trött på mitt gnäll som alla andra är men när man bara ser mörker är det svårt att hitta ut ur sig själv.

 

Snälla hjälp mig, jag klarar inte av ensamheten i huvudet längre. Snälla hjälp mig, jag vill se något mer än mörker. Snälla hjälp mig, låt mig få känna något annat än skam en enda gång

 

Den tiden på året

Publicerad 2008-12-15 18:25:51 i Allmänt,

"What have I become
My sweetest friend
Everyone I know
goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt"

The more things change...

Publicerad 2008-12-14 11:22:49 i Allmänt,

Jag borde skriva oftare här men "vuxenlivet" är ganska tråkigt och tryggt.. Klockan ringer man går upp. Man går till jobbet och kväver själen ett tag med arbete. Man går hem och begrundar vad man gjort. Man tränar och sedan åker man hem och sover. Repetera tills man inte orkar mer.

Det finns en känsla av meningslöshet som inte går att få bort. Med andra ord är allt som det alltid varit förutom att Axl Rose faktiskt har fått ur sig en skiva. Kanske är miraklernas tid inte helt förbi. Det är det största som hänt (och lite mer osannolikt) sen Jesus gick på vatten. Jag är väl än av de få som faktiskt gillar personen Axl. På något konstigt sätt tror jag mig förstå honom. Han är som mig fast han har råd att vara det fullt ut. Som alltid så lyckas han prångla ur sig texter som träffar i det där stället där själen brukade sitta.

So bittersweet, this tragedy won't ask for absolution,
This melody inside of me, still searches for solution,
 A twist of faith, a change of heart kills my infatuation,
A broken heart provides the spark for my determination

Det är snart jul men det känns inte så än. Jag väntar fortfarande på att någon form av julstämning ska ramla ned från himlen och göra mörkret lite lättare. Men jag har ingen större lust att åka hem, det känns inte som hemma längre. Familjen inte så familjär och alla fiender vet mitt namn. Det är något som inte stämmer, det ligger något otäckt i luften som alla ser men ingen vill prata om. "I'm the asshole" så det är ingen som lyssnar på mig ändå.



 



VM i att hålla färgen

Publicerad 2008-10-13 18:28:58 i Allmänt,

Måndag en blåsig höstdag klockan halv tre kommer Jockes ord över mig och jag förstår plötsligt vad det är jag vill att han ska mena. Jag inser när man är ensammast i Sverige, när det är VM i att hålla färgen.

"Och jag drog med dig i mitt fall
och sen gled jag bara undan
så förlåt, förlåt för allt
 för min förbannade kluvna tunga
jag har ett foto någonstans
där vi är drottningar och kungar

Nu ligger bilder överallt
 där gamla ansikten är unga
och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
Det har varit en lång lång natt
men jag är glad att mina tårar
är behärskade och lugna "








Den dagen när vapenhandlarna kom med fred

Publicerad 2008-09-30 12:23:10 i Allmänt,

Jag lägger alla drömmar i en ask. Den tiden är över nu, det är början på en ny. Ett skrivet kontrakt som ett facit till allt som jag sagt. Alla chanser jag har tagit, alla vägar jag har gått har lett mig hit. Livet blir aldrig sig likt och jag har tröttnat på att fly.

 

 


 

 

Allt det jag strävat mot, det som ska komma är nu här. Det finns inget ”senare” det finns bara ”nu”. Har jag äntligen kommit fram? Jag såg någon från igår är här nu. Det är märkligt att det aldrig blir som man tänkt sig. Livet är konstigt ibland

 

 

 

 

En sista regnig dag utan något att göra. Bara jag och tystnaden tillsammans en sista gång. Jag trodde aldrig jag skulle leva så här länge, att den här dagen skulle bli min. Att jag skulle bli vuxen, att bli som de andra. Allt jag sagt var fel

 

Nu kan jag aldrig återvända…

Rock out with your cock out

Publicerad 2008-09-04 11:08:18 i Allmänt,

Metallica släpper nytt och tyvärr så kommer den här pärlan hamna i skymundan på grund av det. Det är nästan lite ironiskt för att utan Motörhead så skulle Metallica aldrig ha låtit som det gjorde när det begav sig. Andra kul saker är ju att Metallica har ”gått tillbaka” till sitt gamla sound så låter Motörhead lika bra som de alltid har gjort och det är med sitt 19: e album.

 

 

 

 

 

"Motorizer" är den tredje skivan med samma producent och det hörs då de fortsätter på samma spår som ”Inferno” och ”Kiss of death” slog in på. Det är rak, rå och brutal rock som gäller för hela slanten med ett par obligatoriska bluesrökare inslängda mellan varven. Dock känns gitarrerna mer inspirerade än på länge och det levereras ett par riktigt klassiska riff i låtar som ”Where the eagel scream” och ”Heroes”. I ”Buried alive” så kommer de antagligen så nära en hitlåt Motörhead kommer anno 2008.

 

Lemmy har som vanligt levererat ett gäng texter som blandar pricksäkra observationer med skön ironiska fraser. ”Rock out with your cock out, impress your lady friends” känns både banal och briljant så samma gång. Det känns befriande med lite mera lättsamma texter i dagens allt för seriösa hårdrocksvärld. Jag vill trycka på att det aldrig är ok att sjunga om riddare, drakar eller något annat som tyskar och Hammerfall tycker är ballt. Ska man vara oseriös så bör det handla om brudar, bärs och könssjukdomar.

 

 

 

 

Överlag så finns det inga svaga spår på den här skivan men inte heller någon låt som drar iväg till oanade höjder. Det är en del nytt, en del gammalt och en del lånat men det är alltid bra. Det är helt enkelt en Motörheadskiva och det är på ren automatik högt betyg. Motörhead är rock ’n roll för 19: e gången i rad.

ångestcancer

Publicerad 2008-08-04 21:39:32 i Allmänt,

Jag är ett "fuck up", det är vem jag är och det är framför allt det jag gör. Jag vet inte varför jag är så bra på att sabotera för mig själv det bara blir så. Det spelar ingen roll om det är utbildning, jobb, förhållanden eller bara små vardagliga saker, jag lyckas alltid förstöra allt. Ibland undrar jag om det är medvetet, att jag inte kan unna mig att var nöjd och glad. Det är som varje gång jag byggt upp något så måste jag slå mig själv tills jag mår dåligt igen. Att må dåligt på grund av mig själv har blivit ett slags normaltillstånd som jag strävar efter.


Jag är 28 år gammal och jag har krossat alla mina chanser att faktiskt bli någonting i livet. Jag kommer aldrig att påverka eller ens spela någon roll. Inte ens de enklaste uppgifter klarar jag av utan att göra en "fuck up",. Jag brukar referera till mig själv som en anti-midas, allt jag rör blir till skit och i slutänden hatar alla mig. Jag hatar mig mest av allt. Jag hatar att jag projicerar alla mina svagheter på andra och sen klankar ner på dem för att försöka må bättre. Jag hatar att jag är så osäker på mig själv. Jag hatar att jag är rädd för andra människor. Jag hatar min ångestcancer och att den alltid är närvarande.


Jag vill kunna sova som vanliga människor, utan att huden känns som papper och madrassen som spikar. Jag vaknar alltid av att jag tror att jag blöder ur min rygg. Jag drömmer om att hänga mig själv men att repet inte är tillräckligt långt. Mitt rep är spunnet av all min ångest och alla min val som visat sig vara fel. Jag är inte frisk, jag hatar för mycket för att vara det. Allt jag någonsin gjort har varit fel, eller ibland känns det så i alla fall. Jag kan inte öppna mig för andra, jag är rädd att jag ska infektera dem också med mitt hat. Jag är rädd att de ska se det som de redan vet om. Att de ska säga "Jag visste hela tiden att du var rädd och svag".

S.O.L.A

Publicerad 2008-07-01 13:32:08 i Allmänt,

Slithering towards the dream, all infected with the same disease awaiting your flesh to be cloaked in silver. As the fatrats grovel, ready to steal your innocence and exploit your soul. Some will hit thier knees in a rancid act of desparation while others search for a hobeless god to save them. For every four, there will be 100 000 fallen, drowning in a cesspool of awareness that they have failed. This city full of plastic angels will seduce you...

Welcome to Los Angeles ..



Så börjar det som ska bli Mötley Crües testamente till världen. En sista gång har de samlat styrkorna för att avsluta de som de påbörjade för snart 30 år sedan. De börjar sin marsch vid en brinnande Holywood-skylt för att sedan dra sig ner mot Sunset Strip och the Whiskey för och återberätta sin historia. Det är alltid bäst när de håller sig till att beskriva staden och det mörker som härskar bakom bröstoperationer och tandblekningar.

 I wanna make a lotta money
But I don't wanna go to school
I don't wanna get a real job
I don't wanna be you
I'd rather be dead

Det är mindre angeläget när de berättar anekdoter som hände på en fest på 80-talet. Jag antar att man måste ha varit där för att kunna uppskatta det fullt ut men det känns ibland som när man träffar sina polare och drar gamla festivalhistorier som vi alla vet slutet på. Trots denna invändning så måste jag säga att det låter oväntat piggt och modernt för ett par gamla gubbar. Det är fortfarande radiovänlig rock men med ett fräschare sound. Kanske är det därför som Mötley känns mer relevant i dagsläget än alla de band som är unga kopior av dem. De nya banden gör vad Mötley gjorde på 80-talet och originalet vågar gå vidare.

Sista låten sammanfattar vad det är som gör att jag gillar Mötley så mycket trots att de var arkitekterna för den musikstil jag hatar mest, den popiga Holywoodrocken. I ”going out swinging” möts min och Nikki Sixx attityd mot livet.

Goin' out, goin' out, goin' out, goin' out swingin'
If you got the balls to fight then come on bring it
 Goin' out, goin' out, goin' out swingin
Like a midnight alley fight
Come on come on come on come on bring it




Ibland känns det skönt att se att en 50-åring som gjort allt och sett allt fortfarande vill ta över världen. Det ger ju lite hopp för min egen framtid. Livet kanske inte tar slut när man fyller 30.

Mötley Crüe - The Saints of Los Angeles finns ute nu. Köp den eller dö

Can't keep a good guy down...

Publicerad 2008-06-20 00:23:46 i Allmänt,

Idag är var det dags för ännu ett test för min tro. Jag fick mina smutsiga vantar på Blaze Bayleys nya skiva ”The man that would not die”. Jag var väldigt övertygad om att det skulle vara ren skit med tanke på karlns karriär de senaste åren. Hela det gamla bandet drog och efter det så har han inte haft någon fast uppsättning tills nu. Han har haft ett uppehåll från musiken för att ta han d om sina personliga problem men nu är han tillbaka på sitt eget bolag med sin nya fru som maneger med en egenproducerad skiva med pengar från T-shirt försäljning på det senaste årets turné. Gräsrotsnivå inom musik får en ny nivå här.

 

 

 

Musiken då?

 

Min första tanke är ”In flames” när manglet drar igång men sen kommer den där rösten som kan krossa ben och märg. Blaze sjunger för kung och fosterland och hittar melodier som är så självklara att jag blir arg att jag inte kommit på dem själv. Varje låt överträffar sig själv flera gånger om på melodifronten. På  ”Smile Back At Death” gör han låten som Steve Harris drömmer våta drömmar om. Det är den perfekta hårdrockslåten där något nytt ligger och lurar bakom varje ackord. ”While you were gone” är en hyllning till det som betyder något för Blaze, vi fans som längtat efter denna skiva. ”Samurai” är en dödsföraktande krigsförklaring mot skivindustrin uppbackad av ett giftigt gitarriff . ”Blackmailer”, ”Robot” och ”Crack in the system” är stenhårde knogmackor som slår rakt i hjärtat (om det är gjort av metal). Avslutande ”Serpent hearted man” är en stenhård affär som bygger på konstigt placerade pauser och melodier som skär som en skalpell genom all skit livet slänger mot oss.   Efter den lite stela skivan ”Blood and belife” så känns det bra att självförtroendet i skapandet är tillbaka. Låtarna vrider och vänder sig runt i sin struktur och hittar en del riktigt oväntade väger in och ur verser, bryggor och refränger. Det är blytungt hela vägen men allt är byggt runt rösten och allt passar ihop.

 

 

Bandet då?

 

Ja, ”tätare än en delfins rövhål” är det första uttrycket som kommer till mig. Det visar sig att bröderna Bermundez från det sunkiga Colombianska dödsmetallbandet ”Underthreat” var helt rätt val som musikalisk motor i bandet. De har med sig en tyngd och pondus som Blaze hittills saknat utanför sin egen röst. Trummorna smattrar på och gör sitt jobb men känns lite fantasilös ibland.  

 

Den här skivan som hela Blazes liv har byggt mot. Han har byggt ett band från grunden igen precis som han gjorde med Wolfsbane. Han har tagit med sig det han lärde sig om att skriva låtar från Iron Maiden. Hans karriär efter Maiden har gett honom det enda alternativet att spela allt på ett kort och som han gör det. Så här ska en rockskiva vara, den ska vara farlig, angelägen och passionerad.

 

 

 

Om man tvunget ska sätta betyg på konst så blir det

Du och jag Solid Snake

Publicerad 2008-06-18 16:00:41 i Allmänt,

Ett av mina starkaste minnen av TV-spel var i början av 90-talet då jag spelade Metal Gear på mitt NES och i slutskedet blev man förrådd och av sin överordnade som hade hjälpt mig genom hela spelet. Vilket svek, det var första och enda gången som ett spel berörde mig på den tiden. Då handlade tv-spel mest om att äta svamp och hoppa omkring. Solid Snake åt inte svampar, han smög omkring beväpnad till tänderna och rökte cigarretter. En riktig hjälte med krossade drömmar.



Det skulle dröja nästan 10 år tills vi möttes igen jag och Snake. Under min tid i lumpen blev jag skadad i ryggen och blev beordrad att vila en vecka och på logementet hade vi ett playstation med Metal Gear Solid. Det var en helt ny upplevelse att smyga omkring i Alaskas kyla och genomgå ett mandomsprov av rang. Storyn vände hela tiden och konspirationerna tätande ju längre spelet gick. Det var jag och Snake mot världen. Efter ett par dagar så hade jag tagit mig igenom Shadow Moses men minnet av Snake hängde med mig länge efter det.



Vi spolar framåt ett par år och jag var en lika bruten man som Snake. Desillusionerad av mitt eget liv sökte jag något att distrahera mig från flaskan som jag hade gömt mig i ett par år så jag köpte mig ett Playstation 2 och Metal Gear solid 2. Det var en deprimerande historia som utspelades på andra sidan av sladden till konsolen om en brusten verklighet kontrollerad av någon annan. Det handlade om att bara vara en pjäs i det spelet som är livet. Egentligen tror jag att spelet handlar om livet själv och att det aldrig är som man tror att det är.



Metal Gear Solid 3 var den bittra historien om en man som kämpar för vad han tror är rätt men egentligen bara lyder order utan att ifrågasätta. Det handlar om att växa upp och ta sitt ansvar och på samma gång handlar det om att vi aldrig kan komma undan det förslutna och det vi gjort. I den episka slutstriden mellan Snake och The Boss så måste Snake döda sin mentor med sina bara händer. Han handgripligen kväver allt han en gång trodde på. Det är en sorglig historia som faktiskt berörde mig mer än Snakes moderna kamp mot The Patriots.



Sen kom den storslagna avslutningen Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. En gammal trött soldats sista strid mot en motståndare som verkar övermäktig. Det handlar lika mycket om att befria världen som att befria Snake från hans livslånga uppdrag. När det hela var över så fick han till slut vila och nästan 20 år efter att vi träffades så är det dags att säga adjö. Adjö Snake och tack för alla minnen och tankar.

Got my tongue firmly in cheek

Publicerad 2008-06-08 12:50:50 i Allmänt,

Det bästa med att vara "mellan två jobb" är jag har tid att lyssna ikapp all musik jag missat när jag knegat. Som vanligt är jag sista på banan med Hellacopters senaste skiva "Head off". För att vara en samling covers så är det riktigt bra men det känns lite ovärdigt för det sista riktiga rock 'n roll bandet att avsluta på det sättet. Jag hade hellre sett en skiva med eget material men då hade man ju missat en eminent svängiga "In The Sign Of The Octopus".



Köp den här skivan ungdomar, annar skär Nicke Royal hälsenan av er



Förutom mitt popkulturella revolutionsarbete så är det mest arbetsintervjuer som tar upp min tid. Det är så otroligt märklig situation att sitta där bli grillad om de mest triviala ting. Det finns så många lager av cynism i hela processen, det hela går ut på att försöka lista vad de på andra sidan bordet vill höra. Men innan dess gäller det kunna tolka.


De säger: Hur fungerar du i grupp?
De menar: Har du någon störning som att du inte kan jobba med andra? Är du en ja-sägare?
De vill höra: Jag fungerar utmärkt i grupp. Jag har inga problem att ta order från andra. Jag vill gärna kyssa erat milljardföretag i röven

Jag svarar: Jag har stor vana att jobba i grupp och jag tycker det fungerar bra. Ofta så tar jag initiativet
Sanningen: När jag hamnar i en ny grupp börjar jag med att säga något som jävligt icke-PK för att se hur folk reagerar. Sen kollar jag vilka som skrattar och ser till at få med mig dessa för att bryta ner PK-människorna tills jag lärt mig hur jag ska manipulera dem så de också gör som jag vill. Sen tar jag över gruppen och skyller på någon annan om det går åt helvete. Jag är en dålig människa


Av någon anledning så sitter jag alltid och nynnar på "A hopeless case of at kid in denial" när jag väntar på att få komma in och prata om hur bra jag är och hur bra det vore för företget att anställa en "kreativ" person som mig.

 

"Got my tongue firmly in cheek

Make up my mind just after I speak

I should do it but I don´t I say

I will but you just know I won´t

You like the fabs I dig the who

You eat tikka I eat vindaloo

I only drink when I wanna forget

I won´t admit it but I do regret

I know it doesn´t show

But It´s time I let you know

Hopeless case of a kid in denial"



På något magiskt sätt verkar min charm ta mig långt i livet. Jag har nu avancerat till slutintervju för ett pinsamt högavlönat jobb som jag egentligen inte har en aning om hur man utför men de verkar tro att jag är värsta killen.

.


I rule




Gammal Vana

Publicerad 2008-04-17 20:01:59 i Allmänt,

Alla blir höga ibland, alla blir låga ibland. Jag blir låg för jag har varit hög. Alla har problem med skallen ibland, skallen är mitt problem. Du behöver inte ljuga för mig, det gör jag så bra själv. Jag vill inte att någon ska veta att jag aldrig älskade mitt liv men att jag bestämde mig för att jag inte vill dö i väntan på att min tur ska vända.

Jag trivs inte i mitt eget skinn, jag är rädd för att det ska spricka. Jag är oförmögen att kommunicera med andra människor när jag är så här. Allt det här är ett skådespel för ert nöjes skull. Det är bara att vänta ut den namnlösa känslan, den försvinner alltid efter ett tag och allt blir som vanligt ett tag igen. Tills dess är jag osynlig och tyst.

Om

Min profilbild

oprofessionell

Lite bättre än de flesta

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela