Att leva med apan
Låt oss tala om ångest lite grann. Jag har alltid ångest, jag är alltid deprimerad. Min ångest är som en galen apa som alltid skriker på mig. Det spelar ingen roll hur djupt jag än flyr in i mig själv så kommer jag aldrig undan. Apan skriker varje gång jaga måste lita på någon. Den vill att jag ska vara ensam. Men när jag väl sitter där helt själv så skriker den värre än vanligt. Min apa är blodtörstig, den vill att jag ska dö. Den har lärt mig hur man hatar sig själv och hur man skadar sig själv. Jag skadar bara mig själv genom andra. Jag får dem att hata mig lika mycket som jag gör. De andra kommer aldrig att förstå hur det är att ha apans tjatter i öronen hela tiden.
För de andra är tillit en enkel sak och inte något som river sönder dem inne från. Jag hatar att lita, jag kan inte ens göra det längre. Det jag lärt mig från apans skrik och slag är att jag aldrig kan lita på mina känslor. Apan säger att jag är ful och inte duger till något förutom att blöda. Konstigt att jag aldrig slutar blöda, att jag aldrig slutar gå sönder. Jag vill att apan ska dö men jag vet att den är fäst vid mig. Jag kan aldrig komma undan.
Ilskan som finns i mig skrämmer mig ofta så mycket att jag måste ignorera och gömma den. Ilskan är en apas ilska och den vill slita sönder allt. Den vill slå mig och urinera på allt som jag är lite stolt över. Apan hatar flickan. Apan vet att han blir svag av flickan och hennes röst är starkare en tjattret. Då börjar apan viska om hur det är att lita på någon och att jag alltid kommer att vara för feg för det.
För de andra är tillit en enkel sak och inte något som river sönder dem inne från. Jag hatar att lita, jag kan inte ens göra det längre. Det jag lärt mig från apans skrik och slag är att jag aldrig kan lita på mina känslor. Apan säger att jag är ful och inte duger till något förutom att blöda. Konstigt att jag aldrig slutar blöda, att jag aldrig slutar gå sönder. Jag vill att apan ska dö men jag vet att den är fäst vid mig. Jag kan aldrig komma undan.
Ilskan som finns i mig skrämmer mig ofta så mycket att jag måste ignorera och gömma den. Ilskan är en apas ilska och den vill slita sönder allt. Den vill slå mig och urinera på allt som jag är lite stolt över. Apan hatar flickan. Apan vet att han blir svag av flickan och hennes röst är starkare en tjattret. Då börjar apan viska om hur det är att lita på någon och att jag alltid kommer att vara för feg för det.
Jag vill ignorera apan men det är svårt ibland. En del gånger så kan jag inte skilja på tjattret och mina egna tankar. Det händer att apan förvränger sanningen så att jag ska se hur svag jag är. Ibland måste jag ta piller för att ens klara av en vanlig dag, det är när tjattret är öronbedövande. Apan säger att alla kommer hata mig om jag berättar sanningen. SÅ jag ljuger och säger att jag tar smärtstillande för de skador jag fått genom träning. Egentligen är det själen som är stukad.
Jag vill kramas med flickan och höra hennes tysta mumlande sång. Då blir apan tyst då får jag var amig själv och se saker för vad de egentligen är. Jag älskar flickan.
